Kajsa Sundin säger:

Jag vet inte riktigt hur man ska säga något smart och förklarande som lättar upp för en läsare…

Och så är det. Hur ska man någonsin kunna definiera ordet definition utan att det blir bisarrt? Att läsa "Definition" är att skriva sin egen historia, att kartlägga sig själv. Det är en praktikens poesi, en som uppmanar och puffar på läsaren, gör dig delaktig. Genom boken ställs man inför en rad olika valmöjligheter, påståenden och uppmaningar.

Ta din historia. Skriv av den. Skriv: mitt hus, min gård, mina vänner. Skriv: mina föräldrar. En historia skulle kunna vara: kalla mig killen, det är vad jag är van vid. En historia skulle kunna vara: jag har tjocka ärr.

Det är du som bestämmer hur berättelsen slutar, om den slutar. Det är även du som till stor del bestämmer historiens innehåll. Vänta dig ingen själslig poesi, vänta dig inget budskap. "Definition" är ett hopkok av olika språkliga experiment, stilar och röster. Dikterna sträcker sig från hemtjänstskildringar – till poesi stöpt i formulärform, till ljudpoesi. Formuleringarna kastar sig mellan allvarsamhet och den mest obeskrivliga humor. Det blir aldrig riktigt ömsint, känslosamt eller kärleksfullt. Det är en frågande och konstaterande poesi. Det gör den ibland tråkig, ibland lite otäck, men samtidigt ger distansen någonting – ett nytt betraktande. Ett sätt att se på saker som gör att man verkligen ser dem. Kajsa Sundin ingår i en grupp av nya svenska poeter som intresserar sig för språkets uppbyggnad och som ogillar metaforerna. En sorts poeter som vägrar tala som genom ett rör till läsaren. De bygger istället en spretig och mångröstad, ljudlig poesi. En poesi som irriterar och stör, propsar. Jag vet inte om man kan älska den, men man kan vara i den, delta – brottas och bråka, fråga och lära sig. Om man är lyckig när man läser vet man aldrig. Lycka är någonting man konstaterar eller hittar på först i efterhand.

I vårens stora litteraturdebatt menade vissa att det handlade om ett kotteri, en sammansvärjning. Att metaforhatande nya poeter som Kajsa Sundin fick mycket uppmärksamhet berodde inte på att de var bra, utan på att de publicerade och kommenterade varandras alster. Men det kan också vara så att människor i grund och botten är rädda för det okända, att de är konservativa. Snart är vi inte rädda längre. Snart är den här sortens poesi vardagsmat. Snart, kanske alldeles snart är den inte ny längre. Det är det okända som är spännande. Vi är mitt i ett skeende, våga läs nu!