Kenta är jättebra på fotboll. Men han leker hellre med dockor. Det är hela konflikten i Pija Lindenbaums nya bilderbok, men vilken konflikt sen. Kentas pappa (stor och stark och klädd i militärbrallor) gillar också fotboll, och de vilda killarna på dagis vill slåss och leka krig. Kenta är med på det, lite halvhjärtat. Hela tiden sneglar han på tjejerna, som sitter i sandlådan eller i fönstersmygen och leker med sina barbiedockor. Hur gör man för att vara med där istället?

En av de största förtjänsterna med boken är att det är så enkelt när det väl blir av. Kenta följer efter tjejerna och spanar, och plötsligt får han bara vara med. Hela boken är uppbyggd på ett lätt sätt, många gånger är viljor och problem outtalade men man förstår ändå. Det är ett infekterat område, genus, och det gäller att gå varsamt fram. Det gör Lindenbaum. Kanske väl varsamt? Kritiker har klagat på att Kenta inte egentligen är någon ”tjejkille” utan är bra på fotboll och har killiga kläder samtidigt som han vill leka med dockor. Men det känns som en futtig invändning. Möjligen kan man invända lite mot den idylliska avslutningen, där alla barnen plötsligt leker både tjej- och killekar. Men varför skulle det egentligen vara så omöjligt? Klagar man på det orealistiska i ett sånt scenario har man ju gett upp på förhand.

Lindenbaums bilder säger som vanligt lika mycket som den pregnanta texten. Det är tablåer över dagisliv, där man lätt ser även på färgerna vilka avdelningar som är killarnas och vilka som är tjejernas. Tjejerna har blommiga kläder i olika färger, killarna har enfärgat; blått, grönt, grått. Texten kommenterar aldrig de olikheter som är uppenbara i bilderna, avstår från att döma men visar tydligt på hur uppdelad tillvaron är på förskolan beroende på vilket kön man tillhör. Fröken är välvilligt frånvarande, sticker emellan med ett ”Nä men, ojsan pojkar. Nu gör vi något annat” när killarna brottas som värst men är egentligen osynlig boken igenom. Det är en barnens egen värld som skildras, med konversationer som ibland är väldigt roliga. ”Ska jag kniva dig med laserkniven!” skriker ett barn. ”Fast då ville dom inte bada mer, så då åkte dom bussen”, säger ett annat. Det är tyvärr inte svårt att gissa vem som är av vilket kön.