Elis och Emma vet att det finns monster. Alla andra säger att det bara är påhitt, men att de har fel blir uppenbart när syskonen först hittar två monster i sitt rum när de ska sova, och sedan upptäcker att ett glassmonster ätit upp all glass i frysen. Det går faktiskt så långt att de blir trötta på monster. Vad de inte vet är att monstren också är trötta på barn. Därför samlas de för ett demonstrationståg (med plakat där det bland annat står ”Monster är mjuka! Barn är hårda!”) och ett monstermöte där de beslutar sig för att skrida till handling och skicka det hemskaste de har på barnen: pruttmonstret.

Monster överallt är en bok som lever mest på sina bilder. Det uppslag som är fullt av monster som demonstrerar är fantasifullt och roligt, monstren kan verkligen se ut hur som helst och gör det också. Från det lilla bruna tjatmonstret med jättestor mun till ett robotaktigt cyklopmonster. I slutet av boken finns också en Monsterfauna, för att man ska känna igen monstren när man möter dem.

Likaså är det en tydligt idé- och fantasibaserad bok, snarare än en historiebaserad. Monstren är roliga och det finns många roliga uppslag i boken. De är däremot inte särskilt väl sammanbundna i en historia. Vissa uppslag (som Pruttmonstret) känns också lite väl barnsliga. Men visst, det är ju barn som ska läsa boken, och de kan säkert uppskatta även den nivån på humor.