"Människan sitter vid diktens port," skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en central scen i Orkanpartyt; "hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra."

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul…) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux O-zonen, och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). Orkanpartyt kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från Gentlemen – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå… Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.