Ungefär så här är det: det fanns inget att göra i den där trista förorten, förutom festerna hos Elton på balkongen och söndagsfyllorna på Skebohov. Så vad skulle man bli när man blev stor?

Den nya tiden kom ju så fort, och han vägrade bli en av dom där, skulle aldrig bli som de andra va. Det fanns ju diskotek förstås å det fanns massor av annan skit, men rock’n’roll va död. Men de började iallafall med konserter, och det va band och det kom folk – för musik byggd på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave. "Häng Gud". "Skjut en snut". "Sno från dom rika". Nej, stopp – det här verkar vara rena jävla anarkin!

Men nu är kaoset disciplin, så i det lyckliga nu, 20hundra7 är det här en levande institution. Men det är som tiden här stått still, det känns som hundra år sen – eller om det var igår.

Hans sånger, från ett hjärta som alltid var rött, kan väl alltid vara vapen för oss. Och ett hjärta har ju alltid rätt, så det här är en bok för den som vill sjunga en sång för Babylon och Bilbao, Rågsved, Vesterbro och St Pauli stad. För nu är det mest städer han behöver, denne Finnmarksbror. Eller kanske drömmer han om att långa tåg ska ta honom långt, långt bort.

Låt det eka i din hjärna: det här är ett måste, från en stjärna. För även om ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce – så sjunger inte heller någon punk/postpunk/rock som Joakim Thåström.