I augusti 1975 gifter sig Deborah och Ian Curtis. Det kommer att bli ett kärlekslöst och olyckligt äktenskap – redan morgonen efter bröllopsnatten gråter Deborah förtvivlat. Äktenskapet ska även i fortsättningen kantas av närmast oöverstigeliga problem. Ian har sjukliga humörsvängningar, missbruksproblem – tar vid något tillfälle en överdos. Han har enorma kontrollbehov och grälar ofta med Deborah – han tar vid något tillfälle till och med strypgrepp på henne – samtidigt som han själv är otrogen mot henne. Vid andra tillfällen kan han totalt ignorera henne, närmast mobba ut henne från gemenskapen med sina polare i Joy Division. Det är också ett liv i stor fattigdom. Ian hjälper knappt till med att få ihop pengar till familjens försörjning, utan använder det lilla han får ihop från musiken till cigaretter.

När deras dotter föds ett par år senare är Ian inte särskilt intresserad av att hjälpa till att ta hand om henne, vill knappast ens hålla henne när hon gråter. Han är mer intresserad av bandets nya skiva. Situationen förvärras ytterligare när Ian drabbas av epilepsi. Medicinerna som han får mot den sjukdomen gör istället att hans humörsvängningar blir etter värre. Deborah förvånas av att Ian har rasistiska åsikter, men tror ändå att bandets namn och Ians fascination inför nazistiska uniformer bara är en punkig attityd för att provocera och väcka uppmärksamhet.

Det är alltså inte någon charmerande bild Deborah ger av sin före detta make. Trots det stannar hon kvar. Trots problemen är hon övertygad om att Ian är en storartad artist. Trots alla hans nackdelar uttrycker Deborah stundom beundran inför sin make, menar att han ändå kan eller åtminstone kunde vara städad, rentav omtänksam och kärleksfull. Kanske finns det ändå någon kärlek kvar, trots att det inte verkar så när Deborah i efterhand ser tillbaka på tiden de hade tillsammans. I efterhand tycker hon att hon var naiv som inte såg att det var slut mellan dem, och hade varit det en lång tid.

Ians sjukdom bara förvärras. Han missköter sig, trots försök från andra att hjälpa honom. Musikscenen förvärrade också läget, menar Deborah – ju mer sjukdomen tog kontroll över honom, desto mer beundrad och haussad blev hans image. Den 18 maj 1980 begick Ian Curtis självmord, och sällar sig därmed till mängden rockstjärnor som gått en förtida död till mötes. Vad han skrev i sitt avskedsbrev till Deborah får vi inte veta i den här boken.

Deborah Curtis’ bok är en smärtsamt ärlig och rakt återgiven personlig berättelse såväl om ett mycket kaotiskt förhållande, som om en djupt psykiskt sjuk människa. Den går väl kanske inte till litteraturhistorien, men boken lär kunna få en liten och ganska given publik – det vill säga folk som (i likhet med undertecknad) gillar Joy Divisions musik. Bokens fokus ligger nämligen hela tiden på Ian – vilket gör att Deborah själv hamnar i skuggan. Såsom i livet, så ock när Ian är död.