Utgiven | 2007 |
---|---|
ISBN | 9100115193 |
Sidor | 185 |
Den 18 januari 1939 publicerar Svenska Dagbladet en artikel med rubriken ”Plan på läkarimport väcker gensagor”. Idén hade lagts fram av en man vid namn Axel Höijer. Det rörde sig om en arbetskraftsimport från Tyskland av ett tiotal judiska läkare som förlorat sina inkomstmöjligheter. En lista på namn planerades att sättas ihop.
Detta var dåliga tider för svenska läkare. Deras arbetsförhållanden var besvärliga pga. underminering samtidigt som rykten cirkulerade om att utländska läkare skulle komma och stjäla deras jobb. Det kallades till möten där man argumenterade för och emot och några månader senare avgjordes frågan i det sedermera berömda Bollhuset i Uppsala. Svaret blev nej. Inga judiska läkare skulle få arbetstillstånd. Listan på namn förblir okänd.
Tre år senare anländer den judiska musikern Leiba Wolfberg till den lilla orten Töcksfors vid den norska gränsen. Han eskorteras av två soldater och får tillbringa natten i en cell. Dagen efter träffar han landsfiskal Lindahl som på ett sofistikerat sätt förklarar att han inte har något att göra i Sverige. Redan samma dag eskorteras han tillbaka till Norge. På vägen viskar en av gränsvakterna åt honom att börja bråka. Men Leiba är förtvivlad. Han vet inte vad han ska göra och tillslut drar han sin smörkniv och viftar lite halvhjärtat. Några dygn senare är Leiba åter i Oslo. Han sitter på sitt rum och övar Tartinis ”Djävulssonat” i g-moll på sin fiol, omedveten om att detta inte var den sista tvångsförflyttningen. I åratal kommer han förflyttas mellan olika koncentrationsläger, bland andra Auschwitz och Sachsenhausen.
Detta är uppslaget till Ola Larsmos bok Djävulssonaten. En berättelse om främlingsfientlighet. När jag börjar läsa fascineras jag av namnet. Jag förstår det inte. Jag frågar min flickvän som är musiker vad en sonat är. Så här svarar hon:
Kort skulle man kunna säga att den består av tre huvuddelar. Den första delen, eller expositionen, är en presentation av två teman i kontrasterande tonarter. Den andra delen, som kallas genomföringen, modulerar och utforskar de två olika teman som presenterats i expositionen. Slutligen kommer den sista delen, som kallas för återtagningen. Denna följer expositionens tematiska förlopp, fast utan kontrasten mellan tonarterna. Istället spelas den helt och hållet i huvudtonarten.
Intressant. Nu ser jag ett mönster. I den första delen, förspelet till Bollhusmötet, presenteras rasismen. Vi lär känna Arvid Fredborg, en högerstudent som funderar på att ge sig in i politiken och Åke Leissner, tillika högerstudent och aktiv inom Sveriges Nationella Ungdomsförbund. I genomföringen får vi steg för steg följa hur dessa bland andra iscensätter en antisemitisk kampanj som resulterar i ”Eden i Bollhuset”. Dessa personer kallade sig inte nazister. Men det är en ideologisk hårklyvning. I tredje och sista delen visar Larsmo hur Bollhuskretsen får viktiga positioner inom såväl politiken som journalistiken. Återtagningen är helt och hållet i främlingsfientlighetens tecken. Leiba Wolfberg kom bara till gränsen.
- Det är känslan av skam som skall rädda mänskligheten, utbrister Kris Kelvins karaktär i Tarkovskijs Solaris och kanske är det så. Kanske är det skamkänslan inför vår historia som gör oss ansvariga. Alla vet att den svenska neutraliteten var ett skämt, men ändå finns det nationalister, ändå finns det främlingsfientlighet.
I detta har Djävulssonaten en av sina svagheter. Den är lite för lågmäld, lite för historisk. Larsmo refererar mängder av svårforcerat material på trettitalssvenska och det är imponerande hur mycket han lyckas läsa mellan raderna. Särskilt roligt är det dock inte. Tyvärr är Djävulssonaten mest djävulsk i sin långrandighet. Och det är synd. Den borde vara alldeles för intressant för det.
Publicerad: 2007-09-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 18:36
En kommentar
Läs Svante Nordins recension av boken i senaste Annex (bilaga i tidskriften Axess). Mycket klargörande!
#
Kommentera eller pinga (trackback).