Egentligen finns väl inget mer idylliskt än en vacker havsstrand: polerade småstenar, mjuk sand, det rullande havet under en himmel som sträcker sig hela vägen till horisonten. Samtidigt är det en gräns; ett ställe där både hav och land både börjar och slutar, där de första landlevande djuren klev i land och där mer än en apokalypsprofet har låtit mänskligheten gå under (Neville Shute och Cormac McCarthy är bara två i en fin tradition som, med lite god vilja, nog kunde inkludera "Baywatch" också.)

I Ian McEwans nya roman är det dock inget så storslaget som gäller; här är det bara två människors liv som ska avgöras, och det på en vardagsnivå som på ytan är lika banal och självklar som en Torssonlåt ("Lingonplockning" för att vara exakt). Det är 1962, Edward och Florence är nygifta och har hela framtiden planerad: först ska de äta middag på det lilla hotellet de bor på, sen ska de ta en promenad på den pittoreska stranden, sen ska de gå tillbaka till hotellet och fullborda sitt äktenskap för första gången (som de goda britter de är har de förstås hållit på sig). Sen ska allt rulla på fram till graven.

Runtomkring dem står givetvis hela världen på en tröskel, å ena sidan den gamla tidens krigsminnen, imperium och viktoriansk moral ("No sex please, we're British"), å den andra den kommande sociala revolutionen med Swinging London, fri kärlek, rock'n'roll och protester. En annan författare kanske hade gjort en stor generationsroman av detta, men McEwan behåller mikroperspektivet; fokus ligger på Edward och Florence, och även om vi hela tiden slänger blickar bakåt i tiden till vad som fört dem hit – både tiden de lever i, världen runtomkring och deras egna liv – så kretsar allt hela tiden runt det där som komma skall, när de ska ta av sig kläderna och, om jag får göra en liknelse, lämna dem på stranden och simma ut i livet tillsammans.

Om det vore så enkelt.

Det borde det vara. De känner ju varann. De har olika intressen, men respekterar dem. De har tittat varann djupt i ögonen så många gånger att de vet precis vad som finns där: precis det de söker efter, en spegelbild av deras egna önskningar, och de älskar det de ser. Men det lustiga med speglar är ju nu en gång att man inte kan se genom dem, man ser bara det man själv visar upp. Och innan kvällen är över måste de visa upp sig nakna för varann på mer än ett sätt.

"På Chesil Beach" är koncentrerad. 181 sidor med rent lyrisk prosa, som en snabbkonsert i fem stycken för fiol och distad elgitarr som försöker spela i harmoni men hela tiden riskerar att råka i dissonans. För under de vackra vågorna längs deras strand lurar dolda skär och grynnor som den andre inte sett än, och att kasta loss blir svårare än någon kunde tro. På den här stranden finns ingen apokalyps, inga bikinibrudar; bara två människor som inte riktigt lärt sig simma än, och en hel värld som kan stå och falla med hur väl de egentligen lärt känna varann.