Under en vistelse i Skara 2004 sträckläste jag den litteräre mångsysslaren Kristoffer Leandoers bok om Marcel Proust, Jag. Du. Vi. – En bok om Proust (ellerströms, 1998), på ett kafé och blev imponerad. Det var med denna bok i bakhuvudet, och med stor förväntan, jag nyligen läste Huset som Proust byggde – 200 års fransk modernism. Jag upplevde den rentav som en större läsupplevelse och samtidigt var den mycket bildande på ett humanistiskt plan.

Även om man har grundläggande förkunskaper om de franska författare och verk som presenteras i kronologisk ordning, kommer Leandoers entusiastiska arbete att bidra till ett ökat intresse för den franska litteraturen. Flera marginaliserade författare och verk lyfts fram på ett fascinerande och genomtänkt sätt. Leandoers bok lämpar sig väl även för den kategori som inte är bevandrad inom fransk litteratur och kan användas som grundbok på universitetsnivå.

Den ambitiösa titeln och undertiteln fångar smidigt upp vad boken översiktligt handlar om. Avsnittet om Proust täcker visserligen bara 25 av de 348 sidorna men Proust går som en röd tråd, både explicit och implicit, när Leandoer gör ett tvärsnitt av den 200-åriga franska litteraturhistorien från Gérard de Nerval fram till de nu levande författarna i Frankrike. Huvudtiteln Huset som Proust byggde anspelar på de två senaste seklernas författarliv med Proust som nav. Litterära giganter som Nerval, Baudelaire, Mallarmé, Rimbaud, Valéry, Gide, Bove, Camus, Sarraute, Simon, Duras, Robbe-Grillet, Butor och många andra bildar tillsammans en imaginär byggnad, ett luftslott, där Proust är huvudfundament. Boken kan läsas som en luftslottens informella litteraturhistoria, men det är också en översikt av nederlagens litteratur, menar Leandoer.

I förordet kan man läsa orsakerna till varför det litterära livet varit dynamiskt i Frankrike. Militära nederlag som Waterloo 1815, fransk-tyska kriget 1870 och Verdun 1916 har påverkat och format litteraturens genrer i Frankrike. Romantiken uppstod efter 1815 med Balzac som litteraturens Napoleon och symbolismen uppstod efter det katastrofala fransk-tyska kriget 1870. Modernistiska riktningar som dadaism och surrealism satte fart efter första världskriget. Den litterära utvecklingen anpassar sig efter nederlagen och går i en riktning bort från samhället och verkligheten, menar Leandoer. Det är intressant att dra en parallell med forna tiders Ryssland som haft ett lidande folk under senare århundraden och skapat odödlig litteratur i olika genrer. När man läser detta infinner sig den klassiska frågan om litteraturen bör vara samhällstillvänd eller samhällsfrånvänd. Om man tänker på den svenska litteraturen är den i stark kontrast jämfört med den franska, bl.a. beroende på att vi inte varit med om militära nederlag i modern tid. Den danske litteraturkritikern George Brandes (1842-1927) menade att litteraturen borde vara samhällskritisk och ”sätta problem under debatt”. Risken är att litteraturen blir en konst för konstens egen skull, l’art pour l’art, om den är världsfrånvänd och som ett luftslott. Hur förhåller man sig till den här frågan om man samtidigt tar hänsyn till att militära nederlag relaterar till litteraturens uppgift? Avgränsningen till den franska litteraturen har säkert avhållit Leandoer att utveckla resonemanget men det är en naturlig fråga som infinner sig. Leandoer kompenserar dock sin brist på svar genom att avsluta bokens förord med meningen: ”att väcka lusten till vidareläsning är givetvis ett av bokens uppsåt.” I slutet av boken kompletterar han med en diger litteraturlista på femton sidor som anknyter till varje kapitel. Uppslagen är på franska, engelska och svenska men det förvånar mig lite att Peter Lutherssons klassiker Modernism och individualitet (Symposion, 1986) inte står angiven eftersom det är en nyckelbok när det gäller Baudelaires betydelse för modernismen.

När Leandoer går igenom olika lager i franskt litteraturliv uttrycker han ett personligt perspektiv och läsningen blir levande och fascinerande. Ibland får man känslan av att läsa en spännande roman när författarnas egenheter och fragment av livsöden presenteras och boken är av denna anledning lämplig för sträckläsning. När Leandoer nämner att Proust är en av de få som tillämpat heminredning som en form av självmord, uttrycker han en sann men ändå originell tanke. Han vågar gå emot kända myter och tidigare forskning och är inte rädd för logiska spekulationer. Han är ärlig, självständig och engagerad i sina åsikter och har inte överdriven respekt för andra initierade. Leandoer menar att Nervals olyckliga kärlek till dramatiken inte berodde på en skådespelerska vid namn Jenny Colon, som traditionen säger, utan på att dramatiken var den enda form en författare kunde försörja sig på under den här tiden. Det var reseskildringen som var Nervals ideala berättelseform och den genren var tragiskt nog inte ekonomiskt fördelaktig för honom i längden. Leandoer menar också att det är med Nerval den moderna litteraturen börjar, medan Baudelaire klassificeras som den moderna poesins förgrundsgestalt. Leandoers argument är att

Baudelaire benämner en yttervärld och kallar den modern. Hans dikter handlar om det moderna, medan Nervals dikter inte handlar om något utanför sig själva och just därför är så moderna.

Traditionellt förknippas Baudelaire som förelöpare till modernismen i en vidare bemärkelse. I den tidigare nämnda Modernism och individualitet nämns Baudelaire i samband med ett modernistiskt projekt inom konstkritiken.

När Leandoer går igenom Prousts berömda verk betonar han att På spaning efter den tid som flytt påverkats mer av de militära nederlagen än man hittills velat se. Leandoer nämner i samband med detta ovanliga perspektiv att filmaren Raúl Ruiz varit insiktsfull i filmen Den återvunna tiden (Le temps Retrouvé, 1999) som låtit krigstemat komma i förgrunden.

Leandoer systematiserar och karakteriserar författarna och deras verk och försöker ibland hitta karakteristiska nyckelord. När det t.ex. gäller Nervals författarskap heter det att det handlar om hemligheter och att det är en flykt från det referentiella. Nervals vanligaste prefix är re-, d.v.s. åter, p.g.a. att tiden hos Nerval alltid är cirkulär. Karakteristiskt för Proust är att han till skillnad från Balzac, Dickens, Dostojevskij, Tolstoj och dagens underhållningsförfattare inte lider av Napoleonsyndromet som innebär att man ser sig själv som en person med samhälleligt ansvar och makt att gripa in och förändra nationens öde. Leandoer argumenterar övertygande att På spaning är en roman om ett brott, d.v.s. Dreyfusaffären, och kan läsas som en deckare. Detektivromanens väsen är ju att undanhålla sanningen för läsaren och detta var Proust erkänt skicklig på. Det som gjorde djupt intryck när jag läste avsnittet om Proust var inflytandet arkitekturen haft på honom när han skrev På spaning. Att läsa den långa romanen eftertänksamt innebär i princip samma religiösa upplevelse som att vara i en katedral, och det är huvudsyftet med romanen. Det är den systematiska ordningen i rummet som hjälper minnet att komma ihåg. De till synes disparata disciplinerna litteratur och arkitektur har alltså ett inbördes sammanhang som relaterar till minnet. Den intresserade kan läsa Prousts tankar om katedralen i textutdraget nedan.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera denna bok för seriösa litteraturintresserade. Jag har själv läst den två gånger och är inne på att läsa den för en tredje gång. Är inte det ett bevis på en boks höga klass att man läser den om och om igen? Den är som ett konstverk eller musikverk man aldrig tröttnar på och som följer med hela livet som en trogen livspartner.