Det märks direkt att här har vi en intervjuare som har läst de olika författarnas böcker grundligt. Hon hittar olika angreppsvinklar, ingen intervju är den andra lik. Intervjuerna får mer karaktären av samtal, där även Lena S Karlsson kan nämna någon favoritpassage i någon av författarens böcker eller föreslår tänkbara tolkningar. Ibland blir övergången mellan replikerna i texten lite flytande. Vem pratar nu? Har intervjuaren komprimerat en längre del av samtalet i ett kortare stycke eller flikar hon in egna kunskaper om ämnet?

Det finns mycket att hämta för den som är road av att läsa om själva skrivprocessen, om drivkrafter i skapandet och om tiden det tar. Har författaren huvuddragen i berättelsen klara innan hon/han påbörjar själva skrivandet eller tar historien oväntade vändningar under skrivandets gång? Hur länge bär man historien med sig innan man påbörjar själva skrivandet? Går skrivandet snabbt eller långsamt? Man skulle kanske kunna tro att alla skriver texten direkt i datorn nu för tiden, men handskrivna första utkast förekommer fortfarande, liksom skrivmaskiner.

- Många av mina noveller är havererade romanprojekt, allting jag skriver tenderar att bli väldigt kort. Jag skriver och skriver – men så blir texten kortare och kortare, så jag måste sluta innan texten försvinner helt – det är en egendomlig mekanik.

Kristian Petri

I vilken grad gör författarna research? Några gör omfattande efterforskningar, gräver i arkiv eller gör längre resor.

- För att kunna beskriva någonting måste jag uppleva det. För mig har det inneburit att jag varit tvungen att resa mycket eller ta mig tid att leva. Jag föreställer mig att andra författare eller konstnärer kan sitta i ett slutet rum och med sin flödande fantasi låta skeenden ta form, rulla upp en film för sitt inre, men så är det inte för mig.

Marianne Ahrne

Använder man självbiografiskt material? Återvänder man till sitt barndoms landskap? Väljer man då att strunta i den officiella familjeversionen och gräva upp den mer hemliga delen av familjehistorien? Hur förhåller man sig till avstånd och närhet till verkliga händelser? Var kommer tidsaspekten in, hur kan det att skriva om det förflutna ge ett nytt oväntat perspektiv?

- Som jag ser det är skrivandet framför allt ett minnesarbete. Att hålla på att älta sitt material i minnet och undan för undan memorera och att låta historien mogna fram genom att utesluta och destillera, det är den del av skrivandet som är roligast.

Torgny Lindgren

Val av fokus ser så olika ut, någon lägger tyngdpunkten på historiska skeenden, en annan intresserar sig för det politiska klimatet, åter en annan fascineras av psykologiska intriger. Samtiden speglas på olika sätt. Flera nämner klassresor, författaren själv eller någon närstående person har gjort en. Motpolerna stad – landsbygd är det flera som knyter an till.

- Som jag ser det har människor idag en kluven identitet. Ofta har man både landet och staden inom sig, det är denna spänning mellan förr och nu som jag vill beskriva. Det finns inte längre en obestridlig hemhörighet någonstans.

Kerstin Ekman

Bakgrunden är lika brokig, några är uppvuxna i miljöer med livliga samtal, andra i betydligt ordkargare miljöer.

- Min far sa alltid: om du stöter på ett ord som du inte förstår måste du ta reda på vad det betyder. Slå upp det i lexikon, lär dig betydelsen, det är livsviktigt. Jag bar med mig hans fascination inför språket in i mitt liv. Har man inga ord, inget eget språk, är man en loser, en förlorare.

Kjell Eriksson

Växelbruk återkommer flera till, att byta genre eller arbetssätt. Flera skriver exempelvis även dramatik, kritik eller journalistik eller arbetar med regi. Några är författare på heltid, medan andra jobbar inom något helt annat fält parallellt, Kjell Eriksson är till exempel trädgårdsmästare.

När jag får veta att författaren i själva verket har gjort ett hundratal intervjuer, blir jag nyfiken på vilka kriterier som låg till grund för att välja ut de slutgiltiga 34? Det går inte att komma ifrån att valet att placera just dessa inom hårda pärmar skapar känslan av att de ska bevaras för en längre tid, konserveras.

En annan fråga som sysselsätter mig under läsningen är hur tidsbundna/tidlösa intervjuerna är? Den äldsta intervjun är från 1995. Några av författarna har dessutom blivit intervjuade ett par gånger med några års mellanrum, någon förklaring till detta ges inte. Intervjuer blir kanske alltid tidsdokument? Jag hade gärna följt en tidslinje, läst intervjuerna i den ordning de kom till, istället för som nu i den klassiska bokstavsordningen.