Elizabeth George har gjort sig känd som författarinna till deckarna Thomas Lynley och Barbara Havers, den brittiska deckarduon från två motsatta samhällsklasser, som även gått på svensk TV som Kommisarie Lynley-serien. George är amerikansk men bemödar sig alltid om att korrekt beskriva typiskt engelska miljöer och traditioner som bakgrund för sina mord.

I Georges senaste deckare När ingen ser blir Lynleys fru Lady Helen skjuten av en tolvårig pojke.

Det här är berättelsen om pojken, Joel, och hans familj. Joels mamma är sinnessjuk, hans far är mördad. Joels äldre syster Ness är ointresserad av att passa in i samhället och att gå i skolan. Hon ägnar dagarna åt sex, knark och brott. Joels yngre bror Toby har en icke diagnostiserad utvecklingsstörning och lever i sin egen värld. När syskonskarans farmor ska ta hand om dem väljer hon att fly till Jamaica och lämnar barnen hos deras faster Kendra. Kendra har ett gott hjärta men har inte det engagemang som krävs för att vara förälder, i alla fall inte till tre så komplicerade barn. Dessutom bor de i ett segregerat North Kensington i London, där gatans lag gäller, där polis och socialtjänst är maktlösa och där bråk mellan ungdomar leder till våldtäkter och mord.

George är skicklig på att bygga upp spänning, trots att detta inte är någon deckare. Perspektivet skiftar mellan Joel, Ness, och Kendra och man får följa deras bekymmer några sidor i taget med täta cliffhangers. Det är medryckande även om romanen som helhet är onödigt ordrik. George är noga med att redovisa sin research och resultatet blir detaljerade redovisanden för vilken gata Joel går på, vid vilket hus han svänger av, vilket slags skräp som ligger på gatan och varför.

Detta är ett stort avsteg från Georges övriga böcker. Borta är polisarbetet, borta är överklassmiljöerna och Lynley och Havers skymtar bara förbi som statister mot slutet av boken. Så vad är det George vill berätta?

Hon har medvetet valt att att berätta den historia om Helens mord som läsaren redan känner till, vilket färgar hela romanen med hopplöshet. Som läsare vet man ju, när Joel mår som sämst, att det kommer sluta än värre; det kommer att sluta med mord. Är budskapet då att det inte finns något hopp för vissa människor, som den uppgivna slutmeningen antyder? Polisen, socialtjänsten, skolan, Kendra och hennes kille Dix, Ness handledare Majidah och Joels mentor Ivan misslyckas alla med att rädda familjen, som om deras öde var ödesbestämt.

Det finns något mästrande i Georges ton, hon ligger alltid steget före sina karaktärer. Som här, när Ness nya kille Blade har gett henne en mobiltelefon och sagt att hon ska ringa om hon hamnar i bråk.

För en femtonårig flicka som Ness lät dessa uttalanden – trots att de gjordes på en egendomligt fläckig futon i en smutsig kvart utan vare sig elektricitet eller rinnande vatten – som ett säkert bevis på hans hängivenhet, och inte som vad de egentligen var, nämligen Blades fasta föresats att hålla koll på henne och ha henne tillgänglig så fort han ville ha henne.

George underskattar inte bara Ness utan också läsaren, som aldrig får tänka själv utan får alla sanningar serverade på detta sätt. Det blir övertydligt och nedlåtande, och lämnar en fadd eftersmak snarare än det politiska engagemang som jag hoppas att George trots allt vill uppmana till.

Det är en intressant idé att ta upp vissa av händelserna från När ingen ser och belysa dem från ett nytt håll. Men boken känns ändå som en svag uppföljare, snarare än en syskonbok, med ett otydligt slut, ett otydligt budskap och en oförmåga att klara sig som fristående verk.

Kanske är det helt enkelt så att George målade in sig i ett hörn med När ingen ser som avslutades med att Thomas Lynley sa upp sig. Kanske är detta en mellanbok medan hon funderar på hur och om hon ska fortsätta med Lynley och Havers.