Vad gör man med en dikt som ropar på hjälp, en dikt med slutstrofen; säg inte att du inte förstår det här. ? Man känner sig träffad, tilltalad. Man läser igen, såklart läser man igen. Och man förstår, men man förstår inte. Kanske ska man egentligen vara lättad över att inte begripa, men frågan är om det inte ligger i hela människans natur att sträva efter klarhet, någonting att säkerställa.

"Rötter smälter" är en mycket kroppslig diktsamling, men samtidigt kall, klinisk. Människans kropp, värme och saknad ställs emot en annan drift; förståndets. Viljan att veta. Det är en mycket stark och ofta smärtsam samling. Det som gör ont är bristningarna, det som klyver människan itu. Det kan ligga en otrolig ensamhet i förståelsen av någonting. Ändå vill vi veta. Varför? Vem hjälper det? Det värsta exemplet är Sofokles Oidipus.

I "Rötter smälter" finns inga rötter. Det går inte att finna en kärna, en början eller någonting att gräva sig ned till. Men vad ska man annars göra, om inte gräva? Man gräver. Man gräver och gräver, skyfflar och puffar. Det jag som ibland talar i dikterna gräver också, hon tycks på något vis hemskt gärna vilja komma undan, hitta en omöjlig kommunikationskanal, något som inte är kropp och något som inte är språk. Känsla eller förnuft, finns det inget annat att välja på? Det går att gräva sig en skyttegrav, ett skyddsrum. Då blir du också ensam. Du behöver människorna, så som människorna behöver dig. Det är en paradox, det att människor som enda varelser på jorden motverkar varandra, tävlar – när det vi har att leva för enbart är varandra.

De här dikterna går inte att komma undan. De går inte heller att komma nära. Hallström har lyckats skapa en poesi utan uppfarter, gropar, vägskäl eller dalar. Det finns ingen historia, det finns bara horisont. Alla meningar är som livsviktiga spadtag som inte leder till något annat än till en vilja att ta nästa spadtag. Det är sorgligt desperat. Det är helt omöjligt att värja sig.