Emilie Flygare-Carléns roman Skjutsgossen utkom 1841, året före hennes stora genombrott med Rosen på Tistelön. Skjutsgossen var den första roman som kom ut med hennes nya efternamn Carlén. Hon hade gift sig samma år.

Handlingen i romanen är förlagd till Bohuslän, men där slutar alla likheter med Rosen på Tistelön, även om Skjutsgossen inleds väldigt dramatiskt och gripande.

Romanens huvudperson är Ivar Borgenstjerna, som bor med sina fattiga föräldrar i skogen i norra delen av Bohuslän. För att tjäna pengar arbetar han som skjutsgosse och till hjälp har han familjens trotjänare, hästen Grålle. Mycket gripande är händelsen då Ivar och Grålle ska skjutsa en grym adelsman. Den grymhet han visar mot hästen och det han säger till Ivar bestämmer fortsättningen av romanen. Ivar Borgenstjerna är även han av adlig släkt, men släkten har under några generationer förlorat sina tillgångar och blivit fattig.

Efter några dramatiska inledande kapitel, är fortsättningen av romanen nästan helt igenom en komedi och satir. Romanen är en adelssatir främst på så sätt att en av de adliga huvudpersonerna, överstelöjtnanten och kammarherren von Dressen beter sig på ett löjligt och inställsamt sätt under en resa till Strömstad och under vistelsen där och hur han lägger mycket stor vikt vid adliga namn och betydelsefull härkomst. Den adliga familjen reser med båt och vagn från sin obetydliga gård i Södermanland. Målet med resan är att hitta en lämplig man till dottern Amelie. Herr von Dressen gör allt han kan för att söka upp lämpligt och fint sällskap. Denna vistelse i Strömstad inträffar 1833, många år efter att läsaren av romanen fått lära känna Ivar Borgenstjerna och följa hans liv. Under resan till Strömstad korsas hans väg med familjen von Dressens.

Även om denna roman till stor del är komisk, har den en allvarlig grund i tidens syn på hur mycket familjeursprung betydde. Men man måste nog säga att satiren håller ännu. Familjebakgrund är fortfarande något som verkar räknas och som påverkar liv och leverne, yrkesval och livsstil. Det är intressant att få en inblick i hur man kunde se på bördsstolthet och dess betydelse under denna tid och också spännande att få en glimt av det bad- och kurliv som förekom i Strömstad på denna tid.

Romanen översattes till flera språk. På engelska och tyska utkom den under 1800-talet i flera upplagor. Den engelska översättningen av Skjutsgossen utkom första gången i London 1852 och gjordes av den brittiske professorn Alex L. Krause. Titeln blev Ivar, or the skjuts-boy.

Det är fascinerande att läsa förorden till dessa gamla översättningar, som ofta eller kanske alltid är skrivna av översättarna själva. Alex L. Krauses inledning till sin översättning av Skjutsgossen är lättillgänglig, eftersom hela den engelska översättningen av romanen finns i elektronisk form. Se länken här intill! I hans förord får man i blixtbelysning klart för sig vilken position Flygare-Carlén hade som författare vid den tiden. I förordet presenterar Krause först nordisk litteratur, som är så framgångsrik med Tegnér, Bremer, Oelenschläger och Andersen. Han hyllar särskilt Bremer och fortsätter – här i ett utdrag av förordet:

But every star, however bright it may send forth it’s rays, is seldom without a companion. Where Miss Bremer shines, the sort but no less brilliant light of EMILIE FLYGARE CARLEN, also throws out its lustre. Far from derogating in the least from the high merits of Frederika Bremer, we think that in justice we should say that the writings of Miss Carlen not only compare favoumbly with those of her distinguished contemporary, but are even superior to them, if not in all, at least in some respects. In the literary circles of her native country, she is considered far superior, and her works are sought for with the utmost avidity. She is not only known in the higher grades of society; but the peasant and cottager are also acquainted with her name, her sketches of female character are exquisite; as chaste and true to nature, as the most perfect statue ever formed by the master chisel of Canova, or of her own distinguished countryman, the world-renowned Thorwaldsen.

Krause hade som synes inte riktigt koll på Thorwaldsen, han var ju inte Flygare-Carléns landsman, utan dansk. Eller så var det vanligt för en utlänning att helt enkelt slå ihop alla de skandinaviska länderna till ett enda land, det var kanske då något helt naturligt för en engelsman. Vem Alex L. Krause själv egentligen var, mer än brittisk professor, vet jag inte. Men spännande skulle vara att få veta varför just han var en av dem som översatte Emilie Flygare-Carlén i England.