Isabel och Paola är systrar. När deras föräldrar separerar delar de upp barnen och Isabel får bo med sin pappa. Han är en charmerande slarver som bor med henne hos tillfälliga flickvänner, glömmer att ta henne till skolan och till slut dör i en brand.

Men för Isabel är allt detta suddigt, det finns luckor där minnena borde vara. Trots det nära förhållandet med systern är hon ensam och tilltrasslad, fångad någonstans mellan dröm och verklighet med en undran: hur blev hon så här och var hon det redan innan?

Isabel är bokens berättare och Wähä har i henne hittat ett "unikt språk" likt många unga debutanter. Som en medvetandeström som inte gör skillnad på verkligt och overkligt, och en satsbyggnad någonstans mellan tanke och skrift. I sitt sanningssökande är det som om varje mening nästan dubbleras för att ligga så nära sanningen som möjligt. "Tog mig drog mig hårt i armen och ombord på bussen tunnelbanan" blir en mening som liksom rättar sig själv. Det var ju "drog" snarare än "tog", och inte var det bara "bussen", det var "tunnelbanan" också, eller i stället, men det är bäst att vara helgarderad. Likadant rättas tempus ofta inuti meningarna: "Det är inte det att jag inte vill bo med pappa, ville.", eller pronomen: "Det är bara så med honom, med mig, med oss, att ibland blir folk så arga på honom, på oss, utan att vi kan hjälpa det."

Det är ett intressant grepp, just för att man kan följa en känsla/tanke som rör sig i gränslandet mellan hur det borde vara och vad man upplevde och vad det kanske var.

Det som är vagt och gåtfullt och frustrerande för läsaren är det också för Isabel, vilket gör att man som läsare alltmer glider in i hennes värld. Det är skickligt genomfört.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på en artikel om boken jag läste i Svenska Dagbladet långt innan jag läste boken:

Nina Wähä fortsatte att skriva på det som blev S som i syster på författarutbildningen Litterär ­gestaltning i Göteborg 2004–2006. Till slut hade hon 200–300 sidor utspridda på golvet hemma.

–Min kille kom hem och jag ­skrek: "Stopp! Akta!"

Hon hade ingen aning om i vilken ordning hon skulle sätta ihop de korta texterna. Men en dag sa hennes handledare, författaren Stewe Claeson, till hennes för­våning: "Du! Den är ju klar nu!".

Tyvärr känns det fortfarande som att det här är drygt 200 sidor som någon bara plockat upp från golvet och lagt i en hög. Det är rörigt, problemet är inte bara att det är en uppbruten kronologi med ständiga tillbakablickar, vilket är standard i genren, utan att man oftast befinner sig i ett icke-linjärt ingenmansland, där det nästan krävs att man läser boken två gånger för att överhuvudtaget följa med. Det blir klaustrofobiskt att bli instängd så helt i någons huvud.

Det egna språket är ofta originellt och vackert, men är också ofta onödigt tillkrånglat och ordrikt. Man läser och läser och det händer så lite och man får veta så lite och man undrar lite: varför ska det vara så svårt? Varför ska man inte få veta vad som hänt? Ersätter hemligheterna och hålen i historien själva intrigen, är de ett självändamål? Eller är de ett sätt att dölja att det egentligen inte finns så mycket att berätta?

Den konkreta handlingen är ju egentligen på gränsen till banal. Vänskapen mellan två väldigt olika systrar, den svåra pappan, ett ledset jag som kedjeröker och har odiskade glas med intorkat rödvin i sitt hem.

Men för den som tycker att "formen är innehållet" kan detta vara en underbar bok.