Dimman sprider sig, dimman som ger sämre sikt, dimman som ger tillvaron lite otydligare konturer. Dimman är en roman, skriven på 1940-talet, som har något tidlöst över sig. Den är indelad i tre delar som följer Bitte via barndom och ungdom till det vuxna livet. Det finns en underliggande oro i texten, vad är verkligt och vad är fantasi/dröm, när och varför mister hon kontakten med verkligheten?

Just detta att känna sig närvarande och ändå inte, påminner mig om stämningsläget i Sylvia Plaths dagböcker och i hennes roman Glaskupan. Där finns samtidigt en klarhet i formuleringerna, enskilda meningar som fastnar och öppnar upp för ett associationsflöde.

Vita ensamma dagar, då ännu ingen kommit henne nära. Äckel och ångest, dagar som brännheta öknar av gul sand – vad gör alltsammans, när man äger sitt liv och sin unga oförskrämda kropp. Ännu har man inte fört någon annan in i sin rädsla.

Staden träder fram genom flera berättarröster. Den följer några av dem som upplever staden som en plats utan hemkänsla, det är något obestämt som saknas i de liv de lever. Formen liknar den föregående romanen, även här har de olika delarna fått titlar och dessa fyller ett i övrigt blankt uppslag, det blir återkommande visuella pauser i läsningen. Här finns ett nutida vuxenperspektiv och en återblick på uppväxttiden. Vad hände med den i ungdomen så beundrade väninnan Agneta, när förbyttes hennes spontana sätt att vara till något frånvarande och inåtvänt? Varför ligger Bitte dagarna i ända i ett pensionatsrum, nästan helt utan kontakt med omvärlden? Och hur kan en känsla av tomhet infinna sig när man står mitt uppe i det man trodde skulle vara lyckan? Här finns en skärpa i de psykologiska iakttagelserna, formuleringarna är precisa.

De hade levt som gifta i ett år nu och tillvaron fann sin början och sitt slut i sängen. Först hade de använt camouflage … han spelade piano och hon var själfull … men de tröttnade snabbt på anden. Nu låg de mest sammanslingrade utan känslor eller ömhet.

Nattljus är en novellsamling där flera av karaktärerna återkommer i mer än en av novellerna. Det är den unga Marit Selig och hennes lillebror Jan, som upplever hur deras far lämnar familjen för en yngre kvinna, skådespelerskan Julia. En förlust som präglar dem även i vuxen ålder. I en novell avslöjar en kvinna allt om sitt sorgliga privatliv medan frisörskan klipper henne, en konkret vardaglig situation. I andra noveller finns mer absurda inslag, som berättelsen om hur en råtta kan komma i vägen för en akademisk karriär.