Det krävs en viss sorts humor för att gilla Pär Thörns "Inventeringen". Jag inbillar mig att de som hängivet läser Ulf Lundkvists serie "Assar" och fnissar barnsligt förtjust åt konversationer som följer alla logiska lagar, men inga som helst normer – kommer gilla den här lilla boken.

Ett dokumentskåp är huvudkaraktären i "Inventeringen". I 132 punkter beskriver den så kallade inventeraren ytterst noggrant innehållet i detta skåp. Det är alltså den här inventeringslistan som boken består av. Vem är då inventeraren och vem är dokumentskåpets ägare och varför är dokumentskåpets innehåll av så stort intresse?

Om dokumentskåpets ägare skaffar man sig en bild genom de saker som ligger i skåpet och om inventeraren på det sätt han beskriver dem. Det hela är i äkta Erik Beckmananda, en slags roman utan vare sig handling eller karaktärer – och ändå fungerar det, är ganska spännande till och med på ett deckaraktigt vis. Men mest av allt är det absurt roligt. Det är inventerarens ytterst sakliga ton, alltid i samma nivå, vilket föremål det än gäller som gör det. Hans nitiskhet och värdeneutralitet, där en legogubbe i rymdutstyrsel är lika viktig som en laddad pistol, blir både komiskt och otäckt jämförbart. Hans objektivitet får ett löjes skimmer över sig samtidigt som den på ett djupare plan kan ifrågasättas.
Är det verkligen möjligt för en människa att förhålla sig objektiv? Vad är viktigast; en intuitiv känsla eller en logisk tanke? En matsked från IKEA eller odefinierbar doft? Kan en människas jag verkligen rymmas i ett dokumentskåp?

Först kan man av ovana tycka att den här boken är lite, ja – konstig och allt för smal inte bara i sin kvantitet. Sedan vänjer man sig och är glad för att det finns fler än många sätt att skriva en bok på. Den här är uppfriskande.