Max Lundqvist hette en gång Marianne. Han var en av de första i Sverige som bytte kön, och han gjorde det i skymundan. Det blev inga scener i familjen, inga tidningsrubriker, inga misslyckade operationer med tragiska följder. Det är inget man någonsin pratat om i släkten, men inte för att man inte har tyckt att det var ok. Det var det. Det var bara så odramatiskt, självklart. Max var Max. En gång var han en kvinna, men när han blev man var det helt naturligt, nästan väntat. Så var det.

Eller? Sanna Wallin vägrar tro att det kan ha varit så enkelt. Max var hennes mormors bror, och när han dör börjar hennes resa efter svar. Hon som aldrig vågade fråga honom börjar nu intervjua alla möjliga människor i hans närhet: sina släktingar, Max läkare, andra transsexuella. Hon finner en historia som egentligen aldrig berättats, om tidiga könsbyten i Sverige som genomfördes med hjälp av medkännande (och experimentlystna) läkare och som så småningom ledde fram till världens första lag om könsbyte.

Det är ett spännande ämne, men det blir aldrig någon spännande bok. Framför allt därför att historien inte tillåter det: den är helt enkelt inte så dramatisk. Max verkar verkligen ha levt ett relativt obekymrat liv. Hans släktingar har varit öppna och bejakande till hans livsval, han har umgåtts och arbetat i teaterkretsar där ett könsbyte sågs som fascinerande av vissa, naturligt av andra. Att omgivningen på 50-talet var så öppen till det hela är det mest förvånande med boken, om än glädjande. Sanna Wallin själv är länge frustrerad, först över bristen på information och sedan över hur odramatisk den information hon får tag i är.

Kring Max könsbyte finns helt enkelt inte så mycket att berätta. Istället blir det mest intressanta i boken, och kanske det den borde fokuserat på i högre grad, Sanna Wallins egna funderingar kring kön och sexualitet. Hon har levt ett könsobekymrat liv och varit negativ till könsbytesoperationer: kön är väl ändå något man lär sig kulturellt och könsrollerna något man kan överskrida, varför ska man då behöva ändra sig biologiskt? Men hon finner att kön betyder mycket också i dagens samhälle. Genom valet att vara man eller kvinna, homo eller hetero tar man ställning, och människor som inte känner sig hemma i sitt kön visar sig verkligen vilja bli det andra, inte bara uppträda som det. I mötet med Max får hon insikt åtminstone i det: hur svårt det är att vilja vara något annat än tydligt man eller kvinna, hur andra människor hela tiden vill placera in henne i ett fack när hon själv vill glida mellan dem. Hon klär sig som en kille och blir plötsligt "heterobruden som dragar", hon byter till kvinnokläder och smink och homovärlden blir besviken. Och bland Max gamla vänner undrar de alla: vill du också byta kön? Och hon rodnar och svarar: nej, nej, inte jag. Så fasta är de trots allt, könsrollerna. Också när de överskrids.