Vad vill vi egentligen med reseskildringar? Se världen? Oss själva? Våra fördomar och idéer gestaltade som verklighet? Litteraturvetaren Arne Melberg har traskat runt i det mesta. ”Personligt” är nog den mest exakta etikett jag kan komma på om urvalet skildringar och författare i Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen. Berättelserna han tar upp pendlar från vittnesskildring till fantasi, från poesi till retorik. Melberg snuddar vid Åsne Seierstad och Jan Myrdal, droppar lite Kerouac och Conrad, Nietzsche och Barthes. ”Nomader”, ”Sightseeing” och ”Imaginära resor” får egna kapitel, liksom asiatiska och afrikanska resor. Gränsen mellan verkligt och fiktivt förefaller nästan meningslös.

Resa och skriva är på en gång en översiktsbok och för personlig för att ge någon verklig överblick. Det är inte reselitteraturens historia från punkt A till B, varken historiskt eller geografiskt. Det är essä eller kritik, reselitterära verk skildrade genom den specifika författarens ögon. Vilket förstås är helt legitimt. Men här kommer vi till själva recenserandets kärna: kritik är bara åsikter. Melberg har sina om de författare han skriver om; jag som recensent har mina om den jag för ögonblicket skriver om.

Och jag kommer helt enkelt inte överens med den här författaren.

Han är förstås kunnig, för att inte säga Bildad. Betydligt mer än vad jag är. Förstås. Men faktiskt också mer än jag intresserar mig för att vara, därför att det, återigen ur min synvinkel, finns något lite osympatiskt drag i den där bildningen. Den är kompromisslös, ovillig att låta andra värden än de estetiska eller strikt intellektuella kleta av sig på litteraturen.

Ta till exempel Kongo. Melberg gillar Joseph Conrads suggestiva Mörkrets hjärta, men avfärdar Sven Lindqvists historisering i Utrota varenda jävel som ”domedagsvision”, en ”reselitterär fiktion” tyngd av Lindqvists ”drastiska historiefilosofi”. Som om det faktum att tio miljoner människor fick sätta livet till på grund av europeisk girighet eller att Conrads Kurtz-figur är svårplacerad i verkligheten enbart därför att kandidaterna är så många vore någon sorts överdriven metaforik. Som om litteraturen och resten av världen gick att kliniskt skilja från varandra.

Nå, sådär håller vi på. Melberg plockar fram drag han tycker är intressanta i reselitteraturen. Och jag blir mer och mer övertygad om att reselitteratur är en i grunden förkastlig genre, enbart bestående av osympatiska stroppar som bara använder sin omvärld som självtillräcklig spegel.

Jag vet inte om jag blivit bortskämd med sympatiska bibliografier de senaste åren? Jag läser Svensk arbetarlitteratur eller Arbetarklassens bästa partytrick och vill veta allt om arbetarlitteraturen, om Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Fogelstadgruppen, eller till och med Skapelsejournal (som jag uppskattade måttligt), och vill veta allt om de författarna. Men Resa och skriva lägger jag ner med en vag känsla av att reselitteraturen i hela sin diffusa genreglans är ett fullkomligt irriterande koncept. Att människor är tröttsamt själviska varelser oförmögna att någonsin se längre än näsan räcker.

Och det kanske är så. Men det är inte superkul att frossa i det, och jag tror heller inte att det var författarens avsikt.