Mina första riktigt mäktiga läsupplevelser i vuxen ålder (jag började läsa skönlitteratur först i sena tonåren) hade det gemensamt att de inte handlade om tillsynes något särskilt alls. Det var slackerliv och långtråkighet och ett eller annat kärleksbekymmer. Det var igenkänning. Tillvaron i småstaden blev på samma gång bekräftad och utpekad i all sin inskränkthet i romaner av Per Hagman, Claes Holmström och Kristian Fredén. Att sitta på fiket eller hemma hos nån kompis och röka cigaretter och dricka kaffe medan den senaste britpopskivan gick i bakgrunden och känna sig blasé blev så mycket vackrare när det dessutom godkändes i litteratur. Även om storstaden där ofta erbjuder visst ombyte i långtråkigheten.

Fortfarande är jag svag för romaner där handling och problematik är underställd själva språket, förekommer liksom bara som självklara ingredienser i livet. De stora frågorna och de svåra relationerna kommer vi ju inte undan, detaljerna som omgärdar dem – en skiva, en drink, en stad, ett kafé – kan vara avgörande för hur de framstår i litterär form. I princip har jag alltså inget emot det långsamma, fragmentariska och likgiltiga i Mellantider. Det börjar också lovande. Carin flyttar från Stockholm till Uppsala för att läsa lite humaniora på universitetet. Hon och Klara, bästa vännen sedan länge, hänger på nationer, dricker öl och lyssnar på indiepop i sin gemensamma lägenhet. Terminerna glider över i varandra, en kurs avlöser en annan, en samtidigt sorglös och rastlös tillvaro skildras på ett snyggt sätt.

Efter studieåren flyttar Carin in i en lägenhet "på gränsen mellan Örnsberg och Axelsberg" tillsammans med sin nyfunna pojkvän Klas. Medan Klas är iväg på långtidsarbete som bartender på en båt får Carin tid att reflektera över sitt liv, förhållandet med Klas, vänner och jobb i en ändlös räcka eftermiddagar av likgiltighet och ickeliv. Svanar i viken och dagliga löprundor upptar all tid som inte ägnas åt funderingar kring förändring och mening.

Utan att meddela Klas beslutar sig Carin impulsivt men utan större engagemang för att tacka ja till att hyra en bekants bekants lägenhet i Berlin. Väl där fortsätter löprundorna och svanarna att hålla henne sällskap, tillsammans med regelbundna men planlösa besök på bibioteket där hon mest konstaterar att folk sitter och studerar eller letar i dammiga arkiv.

Helena Ljungström har tidigare skrivit kortprosa, vilket inte förvånar. Många passager skulle tjäna på att läsas som noveller. Sammantaget blir dessa trehundra sidor jämntjocka, den sakligt redogörande och inre reflekterande prosan håller inte uppe vare sig tempo eller nivå genom hela boken. Carins liv liknar alltmer ett slags vegeterande tillvaro, en väntan på något förlösande som inte kommer. Ett par hundra sidor in i romanen bryr jag mig helt enkelt inte om hur den ska fortsätta, samtidigt som jag börjar söka alternativa handlingar och på egen hand i tysthet föreslår hur Carin borde gå tillväga. Vid det laget framstår det nämligen med tydlighet att inga drastiska förändringar kommer att inträffa, vare sig med Carin eller mitt intresse för berättelsen.