Varför människor vill se filmer som man skrattar eller mår allmänt bra av, det har nog de flesta ganska lätt att förstå och ganska oreflekterat acceptera. Men varför vill vi se sådant som skrämmer eller äcklar oss? Det är vad etnologen Jonas Danielsson frågar sig i sin avhandling Skräckskönt – Om kärleken till groteska filmer.

Danielsson är själv fan eller, med sin egen terminologi, ”skräckfilmsbrukare”. Redan där bryter han alltså med den etablerade bilden av forskaren som objektiv utomstående. Och det gör han på ett tämligen övertygande sätt. För han har ju fortfarande forskarens blick och teoretiska ramar, men samtidigt kunskap och tillgång som är svår för ”utomstående” att skaffa sig, inte minst när det gäller en brukargrupp som så ofta hängts ut och misstänkliggjorts som skräckfilmsfansen.

Det inträffar sällan brutala våldsdåd utan att media nosar fram gamla hyrvideos med skräcktema, och de flesta av Danielssons informanter har odlat sitt intresse i skuggan av (och ofta i medveten opposition till) 1980-talets videovåldsdebatt och den (åtminstone på pappret) fortfarande verksamma och ganska unika förhandscensuren av film i Sverige.

Men smak uppstår ju sällan i ideologiska tomrum och det faktum att skräckfilmsbrukarna befinner sig utanför mainstreamfåran ser Danielsson också som en viktig del av en kulturell identitet. Ens preferenser kring film (eller litteratur, eller vad det nu handlar om) är ju ett sätt att definiera vem man är och vilka grupperingar man tillhör. Man odlar en kulturell kompetens inom sitt område, som kan handla till exempel om att förstå interna referenser, om att kunna vaska fram ett underhållningsvärde bortom vedertagna sanningar kring estetik, skådespeleri, trovärdiga effekter och intriger, eller om en gemensam världsbild.

Skräckfilm som ett sätt att erkänna och i någon mån lära sig hantera världens ondska är ett tema som återkommer bland Danielssons informanter. De menar att de vågar se något som mainstreamfilmen och dess publik ofta blundar för, att deras världsbild är ärligare och på ett plan mer realistiskt. Hemska och våldsamma saker händer, människor utsätter varandra för ofattbart lidande hela tiden. Kaos lurar kring hörnet.

Danielsson prövar och väger ihop olika teorier om skräckfilmsintressen. Sociala, neurologiska och psykologiska förklaringsmodeller blandas med kulturteorier kring känslomässig rening och karnevalens, det groteskas, ofta humoristiska samhällskritik. Ur akademisk synvinkel är resonemangen kanske ibland väl inexakta, men i gengäld är avhandlingen sällsynt lättillgänglig och underhållande. Tyngdpunkten ligger, som så ofta hos etnologer, på det faktiska fältarbetet snarare än på högtravande teoretiska bakgrunder och hos Danielsson fungerar den balansen mycket bra. Han skildrar sina informanter och deras sätt att resonera utan idealiserande skygglappar, men med nyansrikedom, lyhördhet och stor respekt.