Nyligen visades den uppmärksammade dokumentärern Jesus Camp i SVT – en del av SVT:s temakväll om barn och religion och en skrämmande inblick i hur hjärntvätt går till. De vuxna som figurerar i filmen tycker dock att Jesus Camp ger en fair and balanced bild av deras ungdomsverksamhet. Hjärntvätt är inget att skämmas för – det är ju så man skapar martyrer till Guds armé. Enligt denna logik visar alltså Jesus Camp framsidan av en uppväxt i amerikansk nyenvangelism – en religiös inriktning som skiljer sig en hel del från den traditionella kristendomen med kärleksbudskapet i centrum. Man kan ju undra vad den där Jesussnubben tyckt om Rush Limbaugh, Ann Coulter et al.

Jesusland visar otvivelaktigt baksidan av amerikansk kalvinism, i form av en familj som försöker leva enligt de skruvade gammeltestamentliga påbud som gäller i Jesusland.

I ett anfall av vilja till medmänsklighet tvingas Julias föräldrar adoptera två svarta pojkar. Föräldrarna måste därefter kämpa mot både sin egen och andras rasism och de problem som en rasblandad familj ställs inför i 1970-talets (!) USA och flyttar slutligen ut på landsbygden i Indiana. Detta är hjärtat av Jesusland, men i det ensligt belägna huset eskalerar våldet och terrorn. Julias äldste adoptivbror rymmer och Julia och lillebror David skickas till en internatskola (läs uppfostringsläger) i Karibien. Tillvaron där är surrealistisk. Hetta, vattenbrist, sjukdomar och angiverisystem firar stora triumfer.

Alla fördomar om religionens mest oattraktiva sidor bekräftas: bristen på logik, förbudet att ifrågasätta, idén om den enda sanningen, skrämselpropaganda och uppfostran meddelst uttröttande och misshandel samt det vanliga mumbojumbot om synd. När pastorn gör en av eleverna på smällen är det SMACK! BOOM! BANG! … där kom dubbelmoralen. Det skulle vara komiskt, en satir, om det inte var för att den fullkomligt absurda tillvaro som beskrivs i Jesusland har en verklig förebild – författarens barndom och tonår. Att städa urinoarer med tandborste och släpa sten till projekt som aldrig blir av är tydligen det säkraste sättet för barn att att komma till himlen …

Det är skillnaden mellan dikt och verklighet i litteraturen. Kanske förklaringen till att så många ungdomar (och andra) så gärna vill läsa om sådant som "hänt på riktigt". Fiktion är slutligen bara det. Stäng boken, släck lampan. Det går inte att värja sig mot smärtan David känner över att alltid behandlas som en andra klassens människa av sin egen familj, skammen Julia känner över att David och Jerome får stryk medan hon själv får utegångsförbud, sorgen när David får veta att han inte är välkommen hem igen. Ändå blir det ingen snyfthistoria. Berättandet är rakt, omedelbart, osentimentalt och märkligt neutralt.

Författaren driver en kampanj mot dessa läger, och har fått inte ett, utan två intyg på att hon uteslutits ur församlingen. Ett av dessa går att beskåda i all sin härlighet på hennes hemsida.

Och lägret i Karibien finns fortfarande kvar. När Julia besöker det igen kan hon bara tyst betrakta barnens lidande. För vad ska hon säga? Vem är hon att ifrågasätta Guds vilja och lag?