"Det är ju han, han är så jävla bra." Så sa en kompis till mig för några år sedan när vi stod vid tidningsstället i Pressbyrån. Han pekade på omslaget till senaste numret av Arena, illustrerat av Jesper Waldersten. På temat "sprit" stod mot en illavarslande röd bakgrund några groteska figurer med stora grin. De var enkla, barnsligt slarviga och skissartade – och fullständigt skitsnygga. Det var bara att hålla med. Att Waldersten är "så jävla bra" har för mig bekräftats om och om igen sedan dess genom faktumet att man känner igen hans teckningar direkt utan att kunna sätta fingret på vad kännetecknet egentligen är. Är det linjeföringen, fantasifullheten eller associationen till Per Åhlin? Går inte att säga. Han använder en kod som inte syns.

Efter tidigare utgåvor med samlade teckningar, samt illustrationer till barnböcker, utges nu Här kommer jag, ett 3,2 x 2,3 decimeter stort och 178 sidor långt album med ett blodrött, dödskalleliknande anlete i slips och kostym på framsidan. Det går snabbt att konstatera att den där figuren nog inte mår särskilt bra. Liksom med många andra av karaktärerna som befolkar albumet uttrycker minen belastning, det gäller någon som är frustrerad eller ansatt på något vis. Det finns en kraftig man som omfamnar en plågad haj, en annan kräks och där spyan tar golv slår den rot blir början på ett träd. En kvinna på fest säger att tror att hon var en guldfisk i ett tidigare liv och en uppenbarligen mycket ensam människa springer till toan för att inte telefonen ska hinna ringa under tiden. Med denna grimas av ansträngning hos figurerna som röd tråd växlar Waldersten mellan finstämdhet och fräckhet, och mellan övertydlighet och obegriplighet. Därtill en ofta rätt lättsinnig humor, guldfiskkvinnan får förstås svaret "Jo, du sa just det."

Ett mönster i innehållet är också känslan av improvisation. Man tänker sig att de flesta av teckningarna börjat med ett planlöst, impulsivt streck, varefter en gestalt eller ett scenario börjat ta form och i efterhand har en rubrik eller replik satts för att skapa poäng. Således har ett gäng vågiga linjer i olika färg och spetsstorlek fått en dykande figur ovanför sig, samt rubriken "Dopp i penntestarhavet". Det är befriande snarare än banalt. Walderstens linjer har en så skön enkelhet i sig att man börjar önska att man varit på plats för att se dem läggas på pappret. Han fångar en kropp i rörelse med hastig sladdrighet, han träffar ett ansiktsuttryck med några ditkastade streck och han sätter detaljen som förvandlar det vardagliga till fascination. Genom visuell lek bevisar han vad som konstateras i förordet, att människan är en paradox som trots sitt löjligt ansträngda liv envisas med ett ständigt "Här kommer jag".

"Jag blev helt enkelt på bra humör", sammanfattade en annan av mina kompisar sitt besök på Walderstens pågående utställning på Stockholms Kulturhus. Och nog är det svårt att utifrån dessa plågade och förvirrade figurer säga att människan är vacker eller särskilt uppmuntrande, men under Walderstens penna, jo, det är hon.