Att ligga efter en svår sommarhetta i svala lakan och lyssna till den röntgengröna sommarnatten som trycker in sin tunga doft genom öppna fönster. Att inte kunna somna, att om och om igen vända på kudden och tänka på att det egentligen är något större problem, det att inte kunna somna. Så är Forsströms dikter i Sånger.

Eller så är sångerna som ett stort orangeri, en tropisk inglasad trädgård upplyst inifrån med natten och månskenet ovanför och runtomkring. Inne i växthuset växer citronträd och hela skogar står fulla av blåbär och violett slöjdimma. Det porlar som av vatten. Djuren går omkring här, de är lite överallt: björnar, hästar, katter och vita harar som lämnar efter sig ömsinta tassavtryck.

Man tycker om att vara här, inne i orangeriet. Även om det är i smyg, en nattlig lite förbjuden gratisbiljett, känns det förlåtande och trösterikt. Men samtidigt som dikterna är mättade av mustig klibbhet grönska är de snälla, ibland kanske lite för snälla, för utslätande välvilliga. Det kan krävas en andra läsning för att se kontrasterna mellan den svala vita tonen, den som under inflytandet av läkemedlet Lariam, en malariamedicin – gör dikterna liksom svaga och ändå ofrånkomligt genomträngande; som just en elak sjukdom kombinerad med slumrande vacker yrseldröm.

Det värsta är kanske att man är i orangeriet alldeles ensam, även om det finns andra människor ute i mörkret, och man vet inte vad som är sant och om man är lurad att tycka om att bara vara här, instängd i glashuset. Nej, det värsta och absolut vackraste, är raden:

Men om du är ensam är jag ensam.

När regnet i september återigen börjar falla i sista dikten somnar man iallafall tyst. Det är ljumma vindar, svalt och lätt.