Lena Sjöbergs bok innehåller vad den lovar – två serier. Närmare bestämt två serienoveller. Stilistiskt lika varandra i Sjöbergs speciella och lättigenkänneliga stil, berättartekniskt lika varandra – men väldigt olika varandra när det kommer till handlingen. Och det är just handlingen som i det här fallet blir avgörande för hur bra respektive novell är.

Den första novellen, "Sonja, Li och jag", handlar om tre tjejkompisar som bor i samma hus och gör en massa saker tillsammans – fikar, skvallrar på badkarskanten, lagar middagar som de äter under stjärnorna och drömmer sig bort till fjärran länder. En dag förälskar sig en av dem, Li, i en kille. Hon blir inte långt därefter dumpad av densamme och det verkar som att ingenting kommer att bli likadant för tjejgänget igen.

Den andra novellen, "Till hela världen från mig", handlar om Ingela som en dag väljs ut för ett superhemligt uppdrag som ska utföras på en annan planet! Vi får följa henne i den trista vardagen innan uppdraget, under tiden som hon tränas och sedan också till slutdestinationen – planeten Memphis.

Sjöbergs kurviga tecknarstil fyller ut de tre rutorna (som i det här fallet är ovaler) på varje sida. Hennes minimalistiska berättarteknik, där det aldrig brukas mer ord än nödvändigt, men där hon skapar sin egen, personliga stil genom att ofta fokusera berättandet på små, tongivande detaljer, genomsyrar båda novellerna. Men vad gäller handlingen (och därav kvalitén) är de som sagt helt olika.

Den första novellen är hopplöst icke-originell och långtråkig. Efter det att Li har blivit dumpad försöker hennes vänner att trösta henne. Hon är till en början onåbar, men när det här gått en tid blir hon sig själv igen, och vännerna kan börja umgås som vanligt. Det är samma kval som åtskilliga karaktärer har genomgått i filmer, böcker, dikter och sånger trehundratusensjuhundranittioen gånger förut. Det är väldigt tråkigt att få det berättat för sig i g e n, om författaren inte skruvar till det på något sätt. Om författaren lyckas med detta kan dessa uttjatade historier till och med bli helt fantastiska. Jag tänker främst på Joanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och kärleken. Där är utgångspunkten också en väldigt banal historia, men en historia som författaren genom bland annat en fullständigt underbar huvudkaraktär lyckas göra engagerande och inte det minsta långtråkig, trots att man sett/läst/hört den förut. Det här lyckas inte Sjöberg med, hon får aldrig riktigt sin historia att lyfta bortom det klichéartade.

I den andra novellen, "Till hela världen från mig", råder hon dock bot på detta. Här finns alla bra element från "Sonja, Li och jag" bevarade, men med en betydligt mer engagerande historia. Det är mystiskt, humoristiskt och med skruvade sci-fi-drag som man inte kan annat än charmas av. Här faller alla bitarna på plats – historien, huvudpersonen, Sjöbergs tecknarstil och fingertoppskänslan för småsaker – och lyfter rutorna till en ny nivå. Jag har återkommit till "Till hela världen från mig" flera gånger, dels för den bisarra historien och dels för att varje ruta i sig skulle vara ett välkommet nytillskott på vilken vägg som helst i min lägenhet.

Två serier skulle ha mått väldigt bra av att vara en något tunnare bok som hette "En serie" och bara innehöll "Till hela världen från mig". Det gör mig lite ledsen att boken inte ser ut på det här sättet, eftersom en 4:a i betyg inte på något sätt gör "Till hela världen från mig" rättvisa.