jag har inte för avsikt att ägna mer tid åt det här, men jag kan inte låta bli att kasta lite pärlor ändå; jag må använda förkortningen av mitt namn, men jag är faktiskt kvinna.

trist när ens föreställningsvärld rämnar, va?

min är däremot intakt, det är mest snubbar som inte har någon känsla för att två subjekt deltar i en sexuell handling och följaktligen trampar på som elefanter så snart temat kommer upp.

goodbye för all framtid.

Tack, men jag kan läsa!

Det du skriver i dina "kommentarer" är att du tycker det är läbbigt med en recensent som skriver om det som han finner hos en författare. Inte uppfinner utan finner. Om du tänker efter, ordentligt, är det således författaren du önskar borde korrläsas (för att censureras), inte recensenten.

Otäck, läbbig, ja, i viss mån rentav platt, käck och enfaldig (i betydelsen tom, "munter" och idiotisk, förstå mig rätt) är förstås Duras värld (det kan ingen fantast förneka). En värld du tydligen inte ens tål att läsa om… Så vad är din aversion? Vad om ej otäck, läbbig och enfaldig?
Renlighetsivrare brukar vara just detÂ… och moraliskt högtstående män, förstås. Alltid män. Alltid moraliskt högtstående. Alltid indignerade över det perverterade.

det är tråkigt att du har svårt att tillägna dig vad som faktiskt står i mina kommentarer, du får väl helt enkelt öva dig genom att läsa en gång till.

som framgår är jag en stor Duras-fantast, men jag har mycket litet till övers för skribenter som inte besitter Duras litterära skicklighet och trots detta gärna närmar sig ämnen av detta slag.

för att även du ska hänga med; Duras=bra, recensionen=dålig

Nu var det förvisso år sedan jag läste Älskaren från norra Kina, men jag har andra böcker av henne mer färska i minnet: Moderato Cantabile, Smärtan, Sommarregn, Halv elva en sommarkvällÂ…

Kanske avviker jag från ämnet därav, emedan jag inte uppehåller mig vid verket utan Verket. Men, Duras skriver, som bekant, i en idag tämligen utarbetad och klassisk fransk s/m-tradition med allt vad det innebär av estetisering av smärta, lidande och förfall; något som uttrycks medelst ett faktiskt försök att subjektivera s.k. offer genom att exempelvis garantera dem rätten till njutning. Det kan förvisso anses kontroversiellt, du skriver det själv. Men att prisa detta drag hos Duras – så som det görs i recensionen – är inte riktigt samma sak som att vurma för pedofili… Tycker åtminstone inte jag. Inte du heller, tror jag. Om något är "läbbigt" är det förstås att rensa ut denna tematik (alltså "romantiken") från den mänskliga tillvaron (eller från Duras författarskap). Det insåg författaren till sådan grad att hon tvangs hävda och återkomma till den i bok efter bok, film efter film… Det är förstås en politisk gärning men också och kanske än mer en estetisk, litterär, ja, rentav teologisk gärning.

Själv, måste jag tillstå, tycker jag det därför är befriande att vissa kritiker låter Duras författarskap fungera som exempel på något mer än politisk nytta eller samhällelig problematik. För därmed låts Duras spela på den planhalva som brukar vara förordnad franska karlar som i jämförelse med Duras geni får anses vara ganska bleka författare: de Sade, Huysmans, Klossowski, Drieu de la Rochelle, Bataille – inte sant?