Recension

: Språkets och tystnadens otaliga svek
Språkets och tystnadens otaliga svek Faraj Bayrakdar
2006
Starfalk
8/10

Med livsgnistan i behåll

Utgiven 2006
ISBN 9789197498937
Sidor 238
Översättare Rawia Morra

Om författaren

Faraj Bayrakdar, född 1951, är en syrisk poet, journalist och vänsterpolitisk aktivist. Under 14 år var han fängslad, innan han efter internationella påtryckningar frigavs år 2000. År 2005 – 2006 var han Stockholms stads fristadsförfattare.

Sök efter boken

Att nedteckna sin historia på cigarettpapper, blir att sätta samman fragment i både bokstavlig och vidare bemärkelse och i den här bokens lilla format ryms det mycket. Här trängs existentiella frågor med konkreta ögonblicksbilder, dröm- eller mardrömslika sekvenser med sakliga beskrivningar av en fängelsemiljö.

Vi följer berättaren under flera års tid. Han flyttas mellan olika fängelser, där förtrycket tar sig olika former. Fångarna tycks inte ha några grundläggande rättigheter att tala om. Trots de uppenbara riskerna väljer de att hungerstrejka, för att uppnå åtminstone något slags minimum av rättigheter. De kräver bland annat rätten att få ta emot besök, att få möjlighet att läsa och överlag bättre bemötande. Hur orkar de med en sådan kraftansträngning, när de är så hårt åtgångna av misshandel och tortyr?

Vad gör isolering med en människa? Hur kan det mänskliga psyket stå emot en behandling vars uppenbara syfte är att få en att bryta ihop fullständigt? En tillvaro som man dessutom befinner sig i på obestämd tid? Som utomstående är det svårt att förstå hur någon kan klara av sådana helt omänskliga villkor.

Här finns flera av de förekommande tortyrmetoderna beskrivna in i minsta detalj och "spöket på stegen" är precis så ohyggligt hemsk som den låter. Det som ändå gör läsningen uthärdlig är språket, som är pulserande och rikt på nyanser. Det är inget traditionellt linjärt berättande, även om det finns en viss kronologi i händelseförloppet. Upplevelserna koncentreras ofta i bilder.

Ingen väg leder ut ur denna förbannade djungel.
Alla vägar leder inåt. Enbart inåt.

Boken har undertiteln "En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser", men detta är ingen komedi som får dig att skratta, snarare oroar den dig med scener du inte riktigt kan greppa. Befinner vi oss inne i en mardröm eller befinner vi oss i verkligheten? Kan de två överlappa varandra?

När sviker språket? Finns det ordlösa erfarenheter som språket bara kan göra fåfänga försök att fånga? Blir något upplevt mer verkligt i den stund man sätter ord på det? Kan språket laddas med levd erfarenhet?

Jag undrar om det hos fångar uppstår en sorts psykiskt behov av att överdriva och jaga efter sensationer som spränger logiken som vore den ett hus som plötsligt ligger på marken i en hög av stenar som till synes aldrig hängt ihop.
Tänk dig själv, alla historier jag hörde om orsaken till Mazens vistelse i fängelset hävdade på fullt allvar och med mycket ironi att orsaken var en dröm!

Textutdrag (Visa/göm)

Andrea Berge

Publicerad: 2007-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-06 10:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2419

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?