Alla vet att han var tjock, vild och skrev visor. Antalet visor överstiger 300, därtill gav han ut flera diktsamlingar, översatte och tolkade, medverkade i filmer och teateruppsättningar, samt efterlämnade ett ansenligt gäng schyssta anekdoter – ja, han hann med mycket under sitt 50-åriga liv, Cornelis. Och om något hann han förankra sig som en orubblig fantom i det svenska musikmedvetandet. Jag menar, tänk dig detta: det är rimligt att det under en och samma dag i Sverige först skulle framföras en Cornelislåt i musiksalen på en grundskola, sedan under en begravning och sist på en krog i en småstad. Det är få, eller inga, svenska artister om vilka samma sak kan antas idag. Även om det sistnämnda framförandet lär innehålla mer eller mindre nötta och väntade visor om kolonier och hönsgårdar är detta folklig förankring på riktigt. Det är att vara stor.

Efter andra världskrigets slut kommer Cornelis som 12-åring till Sverige från Holland, första skivan ges ut 1964 och därefter rullar det igång, det som i biografin av Klas Gustafson heter ”ett bluesliv”. Bitvis är det en solig berättelse, full av lyckade framträdanden och försäljningsframgångar. Men ännu mer är det berättelsen om ett rått liv där konflikt efter konflikt följer på missbruk, rättegångar och patologisk svartsjuka. I ungdomen är det brottandet med konstnärsrollen, en senare identitetsfråga är medborgarskapet och en vacklande självbild genomsyrar resten av livet. Det är tre äktenskap och gud vet hur många bostäder – med eller utan adress. Det är löpsedlarna om knivincidenten med transvestiterna och rymningen från fängelset. Knytnäven på krogen, rattfyllorna, skatteskulderna, flykterna och avbrotten. Bergochdalbana, minst sagt. På toppen finns guldskivestjärnan i lyxkåken med swimmingpool, på botten den utfattige förtidsåldringen som ligger med cancersjuk lever på Södersjukhuset i november 1987.

Gustafson har i Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk klippt och klistrat med repliker från gamla och nya intervjuer. Han använder sig av tekniken att sammanfoga klipp ur intervjutillfällen från vitt skilda tidpunkter och blanda ut dessa med styckena som redovisar artistens liv, till exempel kan ett gammalt uttalande från Cornelis själv följa på något hämtat ur en nutida intervju. Detta skapar en känsla av att allt hela tiden belyses från flera olika håll. Stilen Gustafson valt är saklig och redogörande, ofta kommer jag att likna biografin vid en katalog där man hade kunnat slå upp var Cornelis bodde och vad han hade för sig vid det eller det tillfället.

Det är ett beundransvärt stort antal källor Gustafson fått med, det är klipskt att varva dem som han gör, och det är ett väl valt bildmaterial som avlöser kapitlen. Dessutom är den medföljande skivan med fem låtar (varav ”Columbine” ej utgivits tidigare) ett bra och representativt prov på mycket av det som är grejen med Cornelis och hans stil. Över huvud taget känns det genomarbetat och täckande. Och ändå kan jag inte värja mig från känslan: något särskilt saknas. Som om det finns en tröskel mellan texten och personligheten Cornelis, som om det hela tiden finns en viktigare kontur som aldrig tillåts läggas till bilden. Och visst, hur lätt är det? Det är en svårfångad figur vi har att göra med, det är att begära det omöjliga. Icke desto mindre lyckas Oscar Hedlund i alla fall bättre i Cornelis. Scener ur en äventyrares liv från 2000 – en biografi jag rekommenderar framför Gustafsons. Hedlunds ger kort sagt ett kraftigare och färgstarkare intryck, även om Gustafsons för all del är hygglig och lär fungera både för lätt- och tungviktiga Cornelister.

Att göra porträtt av Cornelis verkar kräva färger som inte finns. Kalla det mångsidighet eller kontrastfullhet – scenlugnet mot rastlösheten i livet, guldpennan mot engagemanget i VPK, riksbusen mot poeten – och man tvingas inse att det är riktigt som Cornelis frågar i sin sista diktsamling, Till Fatumeh, som han hinner få i handen bara en kort tid innan storklockans dön:

Du möter mig Ingenstans?