Irène Némirovsky började skriva de två romanerna som ingår i Storm över Frankrike som en del av en längre svit, Suite française, som skulle behandla Frankrike under den tyska ockupationen. Hon medgav under tiden hon skrev den att resten av böckerna låg i gudarnas knä eftersom innehållet berodde på vad som skulle komma att hända. Vad som hände var att sviten bröts; Némirovsky arresterades som judisk ättling och dog i tyfus i Auschwitz 1942. Anteckningarna hamnade hos hennes dotter Denise Epstein och inte förrän härom året, 2004, kom de två första delarna i den franska sviten ut.

Storm över Frankrike är på sätt och vis skriven på ett franskt vis, som stammar från de gamla realistiska mästarna. Tillvaron beskrivs med noggrannhet och utan övermålningar, del för del, neutralt och av en berättarröst med orubbligt pokerfejs. Det som kvarstår är knivskarpa vardagsbilder vars äkthet inte går att betvivla. En illusion förstås, allt är bara påhitt precis som all fiktion, men skapandet sker i hoptotandet av vardagens handlingar, de levande scenerna från en tänkt verklighet som radas upp och inventeras genom en objektiv berättarröst. Det är som bra historier berättade i ett nyhetsprogram.

Problemet för Némirovsky är att hon brister i sin neutrala roll. Visst, hon får förhålla sig till realismen hur tusan hon vill, men när både handlingarnas utveckling och rösten som beskriver dem leder till samma åsikt och samma syn på händelserna, kan man som läsare lätt känna sig inledd och instäng i en fålla. Det går inte att tycka bra om vissa personer i Storm över Frankrike, de är inte där som människor utan som representanter för en ondskefull del av mänskligheten.

Persongalleriet är fastlåst på ett sätt som riskerar att ta kol på personerna i det. Jag lämnas aldrig tilltron att själv bena ut vem som är skurk och vem som är god och oskyldig. Kanske är det därför personerna liksom aldrig sätter sig i en, de förblir uppräknade egenskaper på bitar av papper. Det är typiska karaktärer som beter sig på typiskt sätt, ibland så att allt gränsar till skräplitteratur och kitsch. Man lyssnar nästan efter pålagda publikskratt och är orolig för att Joey från Vänner ska slänga upp dörren och säga nåt charmigt tokigt. Man kan se vart författaren vill ta läsaren, man ser platsen långt innan man är där, vilket kan innebära att hon i slutänden inte lyckats ta en dit. Hela romankonstruktionen sviktar eftersom fogarna är i öppen dager.

Det här är problem och ganska grava sådana. Men Storm över Frankrike har en annan sida som är mycket trevligare och bättre. Némirovsky är fenomenal på att hitta de små vardagens detaljer som stannar i minnet och som gör sig så bra i litteratur. I sitt scenskapande utövar hon ett uråldrigt författarvärv och hon gör det som mästarna. Hon följer alla de regler för romanskapande som är så lätta att sätta upp men så ohyggligt svåra att följa. Det vimlar av detaljer som ingen kan tvivla på kommer från en verklig och levande värld. Att följa med hennes exil-parisare när de med madrasser och lampor och krukväxter och chiffonjéer vandrar som lämlar ut ur Paris hjulformade stadskärna är en väldigt levande upplevelse. Det finns också mörka sidor, med en svärta som sipprar fram mellan bladen. En av de myspysigaste karaktärerna, en katolsk präst, råkar ut för mänsklighetens gåtfulla ondska på ett groteskt sätt och det är i passager som dessa som Némirovskys roman blir komplex, får tyngd och blir relevant. I partier, som är bra många fler än de jag nämnt, är det så tidlöst bra att de ointressantare partierna smärtar läsaren så mycket mer.