Katerina Janouch brukar svara på sex- och samlevnadsfrågor i tidningar och egna böcker.

Nu ska Janouch berätta om hur det är att önska sig en dotter. Hon har själv fött fyra söner i rad och fick sedan till slut en dotter. Så när Helena i Dotter önskas föder två söner i rad och längtar förtvivlat efter en dotter vågar man nog gissa att det till viss del är självupplevt.

Dotter önskas handlar alltså om Helena som efter att ha levt ansvarslöst singelliv högt upp i 20-årsåldern träffar en underbar man och raskt blir med barn. (Enligt en vanlighetsnorm som jag faktiskt aldrig stött på i verkliga livet.) När barnen blir pojkar och Helenas mamma plötsligt går bort i cancer, börjar hon längta alltmer efter kvinnlig samhörighet. Hon tycker att hon är omgiven av enbart män. Hon hittar också sin mammas dagböcker och när hon fördjupar sig i dem träder en ny bild av mamman fram.

Helena har alltså en tydlig bild av vad manlighet och kvinnlighet är för något. Hon skulle säkert skriva under på att män är från Mars och kvinnor från Venus. Hon längtar efter en dotter som ska vara mjuk, med prinsesskläder, som ska hålla kontakt med henne när hon flyttat hemifrån och som ska dela hennes intressen och känsloliv. Något som pojkar tydligen inte kan.

Själva boken är också sockersöt, med knallrosa text och barnsliga rosa symboler på insidan av pärmarna, förmodligen för att tilltala en ”typiskt kvinnlig” publik.

Som läsare undrar man lite, vad skulle Helena tycka om en av sönerna visar sig vara feminin, eller homosexuell, eller bara jättesnäll och känslig? Och vad händer om hon får en flicka som inte alls är prinsessig utan heller vill leka truckförare och ha militärgröna gummistövlar? Vad skulle hända om världen visar sig vara lite mer komplicerad och nyanserad än vad Helena tror? Det får vi aldrig veta, förmodligen för att Janouch inte heller har tänkt på det.

Ambitionen med boken är enligt Janouch att hylla kvinnan, att visa att döttrar visst är önskade och inte som i många kulturer ansedda som en besvikelse vid födseln. Janouch vill beskriva den förbjudna känslan av att föredra och hoppas på ett visst kön, när man egentligen bara borde önska sig ett friskt barn.

Och ja, hon kanske lyckas med detta. Kanske är det mängder med kvinnor som går i väntans tider som tycker att denna roman beskriver deras innersta känslor. För oss andra är det mest långtråkigt och fördomsfullt. När Janouch dessutom ska öka på den skönlitterära trovärdigheten genom att slänga in lite dikter i texten: ”Brösten har sina begränsningar / Såg livet speglas i dina ögon / Blev rädd” blir det dessutom väldigt pinsamt.