”Ring P1 – en alternativ offentlighet?” är undertiteln på Karin Nordbergs bok om insändarradioprogrammet Ring P1. Visst låter titeln lite som en akademisk uppsats? Det är inte den enda likheten. Folkhemmets nya röster liknar i allt väsentligt en rejäl akademisk uppsats. Här finns den tydligt formulerade frågeställningen och syftet, bakgrunden och de teoretiska utgångspunkterna, undersökningsdelen, notapparaten och den sammanfattande slutledningen.

Missförstå mig rätt: det är en mycket välskriven och intressant uppsats. Dispositionen är rent av exemplarisk. Men som bok, en riktig tryckt bok, betraktat känns det kanske lite stelt. Nå, nog om det.

Om jag fått gissa hur gammalt radioprogrammet Ring P1 var skulle jag nog gissat på sisådär hundra år. Har ganska begränsad koll på radio, men herregud, Ring P1 är väl närmast en institution. Min tydligaste bild är den av pensionerade Bertil från Burlöv som med jämna mellanrum ringer programmet och oroar sig för invandringen. I Marjaneh Bakhtiaris roman Kalla det vad fan du vill, visserligen.

I alla fall visar det sig att Ring P1 faktiskt bara har sex år på nacken. Och att det när det infördes uppfattades som ett mycket kontroversiellt beslut av radioledningen. ”Fyllesnack” och ”oartikulerat gnäll” fanns bland pressomdömena. Lättproducerad, fördummande förnedringsradio var det. (Och tänk så utslitet det omdömet skulle kännas bara några år senare.)

Nordberg följer arbetet på Ring P1-redaktionen, hon kartlägger diskussioner, medverkande och kritik och samtalar med intressenter av olika slag. Hon diskuterar medieforskning, insändargenrer, dagordningsprinciper, deltagardemokrati, idealdebatter och programledarprofiler. Vad betyder programmet för de som leder det? Vad betyder det för den telefonerande som kanske tar sig ton offentligt för allra första gången? Helt i stil med sitt undersökningsmaterial tycks Nordberg ha ambitionen att alla ska få komma till tals.

Roligast är att höra mer om just de som ringer in till programmet. Nordberg presenterar ett 40-tal sådana telefonörer. Det blir inga långa stycken per person, men lite mer om vars och ens bakgrund och världsbild än vad som ryms i radioinslagen.

Så underligt egentligen att brottstycken av så kallade vanliga människor är det som känns mest intressant och fräscht. Precis som i radioprogrammet är det nästan lite kittlande att plötsligt få höra dessa ibland ganska knöliga, inkorrekta vardagstyper. Nästan förhöjt, som formulerade av Tage Danielsson. ”Vanligt folk”. Så exotiskt.