När Gunna Grähs ger ut två egenhändigt skrivna böcker kan man se det litet som en protest. Hon efterlyser i en intervju fler bilderböcker som rör sig utanför den egna familjesfären och de inre känslorna, som istället tar sig ut på torget och möter kollektivet där. De två första böckerna i "hejhej"-serien får förmodas vara exempel på vad hon menar, och handlar om oväntade, spontana möten som ändå tycks självklara i sin kontext.

Pojken Dino är ute på gården och letar efter kompisar. Istället hittar han den uppenbart alkoholpåverkade Heikki som har trillat omkull i en buske och glömt att ge katten mat. Dino lånar nycklarna, går hem till Heikki och matar katten. I samma område blir tidningsbudet Tutu inbjuden på kaffe hos tant Kotla, och de berättar för varandra om sina respektive barndomar. Mer än så är det inte, och mer än så behöver det heller inte vara, det är Grähs tydliga budskap.

Böckerna utspelar sig i en tydlig förortsmiljö, med klotter i trappuppgångarna och återvinningsstationer på gårdarna mellan tegelhusen. Människorna i bakgrunden är av olika ursprung, ålder och kön. Men trots den uttalade tanken om mötet i den offentliga miljön är det inne i lägenheter som böckerna till största delen utspelar sig. Dels hos tant Kotla där allt är mönstrat, varmt och ombonat, dels hos Heikki där papperspåsarna svämmar över av ölflaskor och ingen verkar ha städat sedan det 70-tal då lägenheten uppenbarligen inreddes. Färgglada och detaljrika är bilderna den största behållningen med böckerna, även om man skulle ha kunnat utnyttja dem ännu mer genom att ha ett större format på böckerna eller låta dem ligga över hela uppslag istället för som nu på varannan sida.

Historierna är däremot väldigt enkla – det handlar helt enkelt om att prata med människor man normalt inte umgås med. Och att sådana möten är trevliga. Känns situationerna konstlade, vilket man möjligen kan tycka, beror det nog mest på vår tendens att se det som farligt, svårt och konstigt att närma oss det annorlunda och det främmande. Hos Gunna Grähs får tilliten får gå före rädslan. Att berätta för barn att de flesta människor är snälla är viktigare än att berätta att några är elaka, vilket känns befriande. Att sedan människorna i böckerna inte går långt bortom våra stereotypa bilder av dem – en finsk alkoholist, en gammal dam som bakar kakor, en afrikansk invandrare som växt upp i en hydda – må vara hänt. Det är hur som helst personer som sällan syns i våra bilderböcker. Däremot finns de i verkligheten, och det är det som är grejen.