I den katolska världen var och är bekännelsen, bikten, ett sätt att rena sig genom och inför Gud. I den moderna psykoanalysen ska bekännelsen inför terapeuten spela en lika befriande roll. Självbekännelsen som litteratur är knappast något nytt fenomen och kan kanske sägas fått sin motsvarighet i de senaste årens självutlämnande tevekoncept, bloggar och liknande.

Men vad betyder det att kalla en text självbiografisk? Vilka sanningar kan man göra anspråk på? Kan man alls skriva helt ärligt och vad innebär det att offentliggöra just det man uppfattar som det mest privata? Vad innebär det för författaren? För läsarna? Och vad innebär det för kritiken, om det som recenseras inte är författaren text utan i någon mening författarens liv?

1970-talets ”bekännelselitteratur” skrevs under eller i relation till paroller som ”det personliga är politiskt”. Det litteraturhistoriska omdömet – i högsta grad ännu under arbete – får nog sägas ha placerat trenden kvalitativt närmare dokusåpan än Augustinus, Rousseau och grabbarna. Ja, för visst finns det en könsaspekt av det hela.

1976 släpptes till exempel två berömda själbiografiskt inspirerade romaner, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Den ena geniförklarades och upphöjdes till generationsroman, den andra skälldes ut som en snusktants bara alltför privata sovrumsbekännelser. Man kan ju fråga sig hur det kom sig att dessa båda sexuellt explicita tidsdokument mottogs så olika.

I När det personliga blev politiskt tittar litteraturvetaren Cristine Sarrimo närmare på en grupp självbiografiskt inspirerade kvinnliga författare. De fem som granskas särskilt är Kerstin Thorvall, Sun Axelsson, Kerstin Bergström, Kerstin Strandberg och Åsa Nelvin. Varför just de fem valts ut än en smula oklart. De är sinsemellan olika författare med vitt skilda stilar och som fått vitt skilda mottaganden. Hur representativa för trenden som helhet de är får man ingen större grepp om, men visst nyanserar de bilden av tidens litterära klimat och produktion.

Bäst är Sarrimo emellertid just i den breda skildringen av 1970-talets kvinnorörelse, de litterära uttryck den tog sig och, inte minst, de debatter dessa väckte. Tanken på en tegelsten lik den om arbetarlitteratur som kom förra året känns inte alltför avlägsen. Man börjar kunna föreställa sig ett vagt facit (de blir ju aldrig fullkomliga eller slutgiltiga). En hel del författarportätt återstår förstås att skriva. Men snart, kanske?