En kvinna är på bilsemester i Spanien med sin man, dotter och en väninna när ett oväder bryter ut och de tvingas övernatta på ett överfullt hotell i en landsortsstad. I staden är en man på flykt efter att i vredesmod ha skjutit ihjäl sin unga hustru och hennes älskare. Polisen patrullerar och det sägs att mannen gömmer sig på taken. När ovädret bedarrar och gryningen kommer ska de säkert gripa honom.

Kvinnan, Maria, dricker för mycket. Kanske dricker hon därför att de uppblossande känslorna mellan maken och väninnan är så tydliga. Kanske är det hennes drickande som drivit dem i varandras armar. Maria bara väntar på steget som ska tas. Hon väntar med skräck, och med otålighet. Paralyserad, som vittnet till en bilolycka.

Egentligen borde det vara på tok för övertydligt. Triangeldramerna som speglar och kontrasterar varandra. En lagom tentafråga i litteraturvetenskap, tematiken i Halv elva en sommarkväll. Åskvädret, mordet, alkoholismen. Otroheten på väg att hända.

Marguerite Duras beskrivs ofta som en filmisk författare och hon ger begränsad information om sina karaktärer och sammanhang. Halv elva en sommarkväll har drag av borgerligt drama med det tillslutna rummets få karaktärer som oupphörligt skaver mot varandra. Eller som ett o’neillskt eller norenskt par på semester i Lorcas Spanien: den civiliserade ytan med alla sina sjaskiga bottnar mot en bakgrund av blodshämnd och desperat passion.

Jag är grymt svag för Lind & Co:s snygga nittonhundratalsserie och i andra delar har jag haft utbyte även av förordet. Här har förlaget emellertid gått på ett känt och prestigefyllt namn – Artur Lundkvist – och brytt sig mindre om det faktum att han dels inte har något intressant att säga, dels avslöjar hela handlingen. Minus i kanten för det.

Men skit i förordet och läs romanen. Halv elva en sommarkväll utforskar på hundra kompakta sidor en relations komplexitet och dödsdrift. Duras sätter upp sina speglar i äktenskapets slutna låda med avundsvärd skicklighet och får fatt i något mycket svårgripbart. Någonting uttröttande men ändå ibland kittlande i att vara människa.