Det här är ett sympatiskt projekt. Anders Öhrman har samlat en mängd berättelser om att "komma ut": att berätta för familj, vänner och kollegor att man är homosexuell. Syftet är dels att uppmuntra de som är kvar "i garderoben" och fortfarande håller sin läggning hemlig, att göra samma sak, dels att de som redan har kommit ut ska få läsa om andra, dels att heterosexuella som läser boken ska bli av med sina fördomar.

Det är lätt att se läsvärdet i detta. Har man upplevt något väldigt laddat, eller funderar på att uppleva det, är det självklart intressant att läsa om andra som har upplevt samma sak.

Och alla heterosexuella som tror att homosexuella är sexuellt promiskuösa och lever vilda nattliv får tänka om. Monogama och långa förhållanden står i centrum.

Här samlas alla slags berättelser. En del är riktiga solskenshistorier om killar och tjejer som blivit accepterade av familj och vänner på en gång, en del är berättelser om långa processer som slutat lyckligt, en del är sorgliga historier om människor som blivit tvungna att bryta med familjer som inte har kunnat acceptera deras läggning.

Det finns också ett par kapitel skrivna ur de anhörigas perspektiv: de tre föräldrarna som stolta deltar i Prideparaden och den chockade kompisen som grät när han fick veta sanningen, utan att själv riktigt förstå varför.

En del lite mer ovanliga historier har också kommit med. Lisas båda bröder kom ut medan hon började inse att hon var lesbisk. Ced kom först ut som lesbisk, och senare som transsexuell kille. Josefs föräldrar körde honom till akuten för att de tyckte att han var sjuk. Magnus Carlsson var tvungen att komma ut offentligt och hans pojkvän hamnade också på löpsedlarna. Sverker Åström fick berätta för Olof Palme.

Men det dominerande är vanligheten, vanliga killar och tjejer som gruvar sig i åratal för att berätta, bara för att sedan upptäcka att det inte var så farligt, att de allra flesta inser att den som är homosexuell ändå är samma person som förut. Många upplever efteråt att de kommit närmare sina föräldrar och vänner, när de inte längre behöver undanhålla delar av sina liv. Och trots att detta borde vara en självklarhet och inte en ynnest kan man ändå som läsare känna en behaglig myskänsla och en tro på människors godhet och acceptans.

Men det är ingen märkvärdig eller revolutionerande bok. Förutom ett kort förord med ett käckt

Livet blir så mycket roligare och så mycket rikare om man har ett stort hjärta och ett öppet sinne. För tänk om alla människor vore likadana, vad trist och grå världen världen skulle vara då.

och lite tips om hur man bäst kommer ut, finns inga teoretiska kapitel. Det hade varit intressant med lite historia, lite queerteori, kanske lite grand om olika kulturer, lite samhällsanalys, lite grand om psykologin kring varför omgivningen beter sig som den gör. I stället är boken oerhört enkel och oproblematiserande.

Berättelserna framförs som lättlästa intervjuer i veckotidningsstil. Det börjar med att man får veta var intervjuaren och den intervjuade möts, hur den intervjuade ser ut och har för bakgrund och framtoning, och sedan följer berättelsen i enkelt talspråk. Efter ett tag blir det repetitivt, som en oändlig rad reportage "direkt ur livet". Man blir mätt och uttråkad, som när man varit hos frisören och läst för många Veckorevyn på en gång. Det blir för mycket "solen sken från en klarblå himmel" och "Han är singel, jobbar inom media och är en kille man enkelt kan beskriva som mycket ambitiös och social".

Det är en bok som fyller sitt syfte, den är stundtals intressant och rörande, men det är ingen stor läsupplevelse.