Kommentarer till Linda Olsson "Nu vill jag sjunga dig milda sånger"

Av: Mona Jönsson

Mona Jönsson — Sun, 17 Jun 2012 22:14:25 +0000

Bäste Bosse!
Nja, att jag ”ömmar” för mannen i boken är väl att ta i.
Det kan man knappast göra.
Försöker väl bara få ngn klarhet i hur en man kan ”bli” så där. Ngt måste ju vara stört i hans personlighet.

Ledande frågor ang manssläktet kan jag inte svara på här.
M v h Mona J.

Av: Bo Svensson

Bo Svensson — Fri, 15 Jun 2012 23:11:35 +0000

Mona, din recension visar att du läser med stor inlevelse och stark medkänsla. För dig blir både författaren och de gestalter hon skildrar del i ett nätverk där ni kan byta erfarenheter med varandra och också ställa frågor. Du ömmar också för de män som skildras i negativa ordalag och lämnas åt sitt öde. Du har ett varmt hjärta och har kanske inte haft lika bittra erfarenheter av manssläktet? Att författaren reagerar så positivt förstår jag, även om hon på författares vis överlämnar boken till läsarna och deras tolkningar. Det är väl så det måste vara, även om ett fortsatt utbyte av erfarenheter mellan er båda hade varit att föredra. Hon får väl göra som vissa författare, när de säger ”Vi ses igen i min nästa bok.”

Av: Mona Jönsson i Malmö.

Mona Jönsson i Malmö. — Sun, 07 Jan 2007 15:39:04 +0000

Bästa Linda,
varmt tack för dina vänliga ord om min recension av din roman.Hoppas att du kan läsa dessa rader.
Ja, du, det verkar som om varken du eller jag kan göra så mycket åt bokens karaktärer. Du uttrycker det så bra: vi måste ta dem som de är.Det där är faktiskt en konst; människor har svårt att ta varandra precis som de är.Och hur mycket jag än retar mig på Astrid… så…
:)God fortsättning på året!
Mona.

Av: Linda Olsson i Auckland

Linda Olsson i Auckland — Thu, 04 Jan 2007 09:17:53 +0000

kära Mona
Ingen har skrivit så insiktsfullt om min bok som du. jag känner mig så ödmjuk. Men du måste förstå att jag inte hittat på så mycket som jag skrivit ner. När boken väl kom till mig, hade jag inte så mycket att säga till om, annat än formen. De var färdiga, både Astrid och Veronika och jag fick ta dem som de var. Därför kan jag inte heller förklara - der är många som vill det. Utan jag tycker läsarna får tolka. Och tycka. Och det har du gjort så känslosamt.

Linda