Det är en sympatisk vänskap som uppstår mellan snart 80-åriga Astrid och 30-åriga Veronika i Dalarna. Astrid har bott där hela sitt liv, men den unga kvinnan är nyinflyttad från Nya Zeeland. De dras in i varandras liv trots sina minst sagt skilda erfarenheter. Veronika har kommit för att skriva en roman, men det blir inte som hon tänkt sig. När hon summerar året som passerat har hennes projekt i stället förvandlats till ”Astrids bok”.

När Astrid under stor vånda och med oerhörd ångest berättar om sitt i vissa avseenden tragiska liv så framgår det att hon tvingats till äktenskap, att hon avskytt sin make och att hon bär med sig förnedrande upplevelser i barn- och ungdomen. Jag ska inte här avslöja romanens mest förfärliga ”händelse”, men man undrar ju: vad ger henne (Astrid) rätt att handla som hon gör? Är det rimligt att två gånger råka ut för perversa män? Tja, omöjligt är det väl tyvärr inte …

Mina moraliska invändningar borde väl inte påverka min syn på romanen. Det är ju inte jag som skrivit boken, det är Linda Olsson. Hon har valt att skriva om dessa personer och de är ju skildrade ur Astrids synvinkel. Vem är då jag att komma och ändra dem (personerna) efter mitt behag?

Astrids man är skildrad så osympatisk som möjligt, inget som helst försonande ljus faller över honom. På bröllopsnatten hostar han upp slem och harklar sig … Hotande nära det komiska och det är nog inte meningen …

Astrid flyttar ner till ett rum nära köket och hon har hatat sin man i nära 60 (!!) år. Inga antydningar om skilsmässa eller andra alternativ än att bo kvar i huset. Ett barn föds, en liten dotter som döps till Sara.

Det finns inkapslade hemligheter i huset. Astrid har valt att isolera sig eftersom hon inte litar på någon och eftersom hon dessutom har lagt locket på sin ångest. Veronika, den unga kvinnan, får henne att berätta. Astrid når självinsikt och sanningen är kanske inte så svart och vit som först kan tyckas.

Jag har lite svårt för Astrids ”ego”. Men hon kommer på att allt berott på henne själv även när det gällde hennes älskade dotter. Hon var rädd för upprepning; att Sara skulle gå igenom samma trauman som hon själv gjort. Men det är här min reservation kommer in: även om möjligheten är liten, kanske mikroskopisk, så skulle dottern kunna ”ta” upplevelserna (om de nu inträffar) annorlunda. Dessutom är Sara en ANNAN människa, hon är INTE Astrid i repris. Var och en av oss är en unik individ och vi har rätt att göra EGNA bedömningar i livet.

Även om det inte skrivs rent ut så framgår det mot slutet att Astrid tar sitt liv. Hon följer alltså i sin mors spår; denna tog livet av sig när Astrid var liten. Hon arrangerar, ordnar så att Veronika får ärva hennes hus. Det är sympatiskt, visst – men även ett uttryck för Astrids ego. HON bestämmer.

Som tur är finns en motvikt i romanen: Veronikas positiva syn på män. Hon har haft en stor kärlek på Nya Zeeland: James. Han drunknar under surfing och Veronika väljer efter en tid att lämna landet och flytta till Sverige. Hon är diplomatdotter och även om fadern har sina fel och brister så är han skildrad med värme. Inte något av det äckel och förakt som ligger i beskrivningen av Astrids make.

Jag vet att detta är Astrids bok, men jag som neutral läsare saknar ett fräschare, mer sansat porträtt av mannen. Han lämnas som en anonym varelse på vårdhemmet, har inga tillhörigheter, Astrid tar inte ens dessa i sin handÂ… Så kallt, så kallt. Tycker faktiskt att hennes kyla känns lite obehaglig.

Den händelse som berör mest är den som fått namnet ”Prinsessan Liljekonvaljemö”. 13-åriga Astrid är ensam med fadern (änkling) i huset. Hon har plockat liljekonvaljer och ska placera ut dem i vaser. Plötsligt kallar fadern på henne … Linda Olsson är här sparsam med orden, men man förstår ändå … Astrid kunde inte göra annat än att lämna henne där bland de kringströdda blommorna: den lilla flickan blev kvar där. En oerhört gripande scen.

På Astrids gravsten står ”Nu ska jag sjunga dig milda sånger” taget från Karin Boyes dikt. Hon (Astrid) syftar då på den lilla dottern. Veronika tröstar och ger Astrids sista tid en mening. Men hur skulle man annars reagera? Den gamla kvinnan har väl lidit nog.

Linda Olsson har skrivit sin roman på avstånd: i Nya Zeeland. Den är rik på citat från kända svenska diktare. Den är skriven med stor kärlek till den svenska naturen: blommor, lingon, smultron, svampar, skog. Försoning med livet? Kanske. Sympati med Astrid? På många sätt ett ”offer”: för fadern, för mannen. Men mina invändningar gäller porträttet av mannen. Så ensidigt och onyanserat. Men det är en bra skildring av vänskap mellan två omaka kvinnor, skriven på ett enkelt, men samtidigt medvetet språk. Det känns tuktat, inte spontant. Slutligen tror jag att Astrid når insikten: vad vinner man på att göra sig till offer?