Nu vill sjunga dig milda sånger svämmar över av Sverige-romantik. Det är Dalarna, skog, färskpotatis, pannkakor, matsup, gravad lax och citat från alla från Karlfeldt till Boye via Bo Bergman. Från nyzeeländsk synpunkt ter det sig nog väldigt exotiskt, från svensk synpunkt kan det bli lite överdos av allt vältrande i det ”ursvenska”. Fast ska man se det välvilligt kan jag tillstå att jag både blev sugen på färskpotatis och återupptäckte någon gammal favoritdikt från gymnasiet (”Allt, allt jag ägde/ var ditt mer än mitt./ Allt jag vackrast ville/ var ditt, ditt, ditt.”) under läsandets gång.

Men det är historien som är tyngden i Linda Olssons bok. Lite tillrättalagd ibland, lite klyschig, men ändå med en tyngd. Veronika, berest ung kvinna, drar sig undan till ett ensligt hus i Dalarna för att komma över en sorg och för att skriva en bok. I huset bredvid bor Astrid, byns ”häxa” som sällan visar sig och som levt sitt långa liv väntande på något bättre. De två kvinnorna finner varandra och en djup vänskap utvecklas mellan de två. Veronika har rest hela sitt liv och varit överallt i världen, Astrid har knappt varit utanför byn.

Det är Astrids historia som bränner mest. Den gamla kvinnan som hela tiden har väntat på bättre. När hennes mor tog livet av sig när Astrid var barn verkade hon ge upp, och sedan har hon bara låtit livet gå. Inte unnat sig den lilla lycka som skulle kunna finnas där, tvärtom bokstavligt talat tvingat bort den. Större delen av sitt liv har hon bott i sitt hus och låtit tiden gå medan hon kämpat med att inte tänka på sådant som gör ont. Men det kräver Veronikas närvaro i hennes liv för att hon ska våga tänka och känna och minnas och inse att det är hon själv som har stängt sig ute från livet, och inte tvärtom. Det är ett nästan smärtsamt tragiskt öde.

Det är ingen dålig bok, absolut inte. Just bara lite väl tillrättalagd ibland. Ibland kan jag bli så trött på de här innerliga och ”sanna” mötena som beskrivs i böcker. Jag tror inte att de någonsin händer i verkligheten, och de är isåfall resultatet av ett oändligt skönmålande. Jag kanske är cynisk (eller så beror det på att jag skriver den här recensionen till gamla Guns ‘n Roses på hög volym, de är nog inte de milda sångerna som avses med romanens titel direkt), men framför allt så är detta ju dock just en roman och det fina med romaner är att man får skönmåla.

Så ett tips är att lägga undan den alltför cyniska och kritiska läsaren, och bara dyka in i boken, för nog är den ändå värd den stund det tar att läsa den.