Egentligen har den ingen märkvärdigt medryckande inledning, Lovsånger till kärleken. Men i mitt fördomsfulla sinne, där före detta skådespelerskor ska hålla sig borta från skrivmaskiner/datorer/pennor (i alla fall om de ska skriva en roman och i synnerlighet om denna är självbiografisk), blir jag nästan imponerad av Wiazemsky. Dock börjar hon tyvärr, efter att jag har läst de första 10 – 20 sidorna, snarare att irritera än imponera och det blir tydligt att romanen har några uppenbara problem.

1. Vad vill författaren skriva? Del I
Är det här verkligen menat att vara en roman? Det känns inte så. Den är uppbyggd av tre delar, där den första och sista delen hänger ihop med varandra, men där mittpartiet känns malplacerat. Man får nästan en känsla av att detta har varit en långnovell, och att delen i mitten har stoppats in för att berättelsen ska kunna avancera till formatet kortroman.

2. Vad vill författaren skriva? Del II
Tre delar som sagt, där den första handlar om hur berättaren, Anne, hittar sin fars icke-tillgodosedda testamente när hon och brodern rensar ut den nyligen avlidna moderns lägenhet. Fadern har testamenterat en del saker till sin älskarinna, vilket antagligen var det som ledde till att testamentet gömts av modern. I denna del är också berättat om tiden innan och till faderns död.

I den andra delen, "Madeleine", har vi hoppat tillbaka några år, och nu berättas historien om Annes och hennes brors barnflicka Madeleine. Föräldrarna förpassar sina barn antingen till henne eller till några av släktingarna, för att kunna ägna sig åt sina respektive älskare. Den andra delen är en semitragisk kärleksdedikation till Madeleine och blir med sin sagoliknande form, trots den egentliga irrelevans i relation till resten av historien, bokens höjdpunkt.

Den tredje och sista delen, "Maud", för oss tillbaka till tiden efter moderns död då Anne besöker älskarinnan som fadern nämnt i sitt testamente.

Nå, vad vill då Anne Wiazemsky säga oss med sin roman? Att kärleken är, finns, men slits sönder av äktenskapet bojor? Vad vill hon att romanen ska vara? En halv-biografisk historia? Ett porträtt av sina föräldrar? Ett porträtt av sin barnflicka? Vad vill hon berätta? En historia om att ifrågasätta sina minnen? Allting och lite till faktiskt, vilket leder till en väldig splittring och en brist på fokus som blir väldigt frustrerande. Jag ser inga som helst problem med att inkorporera alla dessa aspekter i en och samma roman, men när omfånget är knappa 136 sidor blir det väldigt svårt att sammanfoga alla dessa delar och ge dem det utrymme de förtjänar.

Exempelvis kan man ta upp beskrivningen av Annes far. Å ena sidan får man Annes beskrivning av fadern, starkt färgad av barndomens minnen, och å andra sidan får man i sista delen Mauds, älskarinnans, syn på fadern. Det finns väldiga skillnader i de båda kvinnornas uppfattning om en och samma man. Vem var han egentligen? Vems bild av honom är det som stämmer bäst överens med den verklige mannen? Detta hade kunnat byggas ut till en intressant historia (se bara på Khemiris utbrodering av konceptet i Montecore – en unik tiger) men det hinner aldrig bli det, eftersom man innan dess slungas över till nästa sak som Wiazemsky vill försöka trycka in.

3. Varför tror författaren att hennes läsare är så dumma?
Nu tror jag faktiskt inte att Wiazemsky försökte föreställa sig sina potentiella läsare och såg ett gäng icke-uppmärksamma dumhuvuden, men visst känns det ibland så när man läser den här boken. Det finns en övertydlighet som ibland blir väldigt pinsam.

Titeln, "Lovsånger till kärleken", är namnet på en skiva av Edith Piaf som heter Hymne à l’amour, alltså Lovsång till kärleken. Det blir väldigt tidigt tydligt att författaren vill se den här skivan, som flera av huvudkaraktärerna lyssnar på under bokens gång, som en länk mellan alla karaktärer och historier. Och det skulle kanske ha fungerat också, och gett boken en mer sammanhållen känsla. Men sättet som det genomförs på snarare stjälper än hjälper.

Stildraget Wiazemsky använder sig av hade fungerat väldigt bra i en film. Om man i en film vill använda sig av en sång som någonting övergripande kan man t.ex. i början presentera den aktuella sången och då låta den stå i centrum. När man senare vill återknyta till den, kan den t.ex. spelas i bakgrunden. Den blir fortfarande påtagligt, sången är fortfarande där, men den står inte i förgrunden varje gång.

Det här fungerar inte på samma sätt i texter, man kan inte använda sig av samma teknik. I en text är allting som beskrivs alltid i förgrunden och allting blir väldigt, väldigt påtagligt. Wiazemsky har ett förflutet i filmvärlden och hon har också skrivit för TV, varför hon borde känna till hur man kan använda sig av musik i dessa medier. Vad hon inte riktigt verkar ha fått kläm på är hur man använder den i romanform på ett smidigt och stilfullt sätt.

En övergripande känsla jag får när jag läser den här boken är att författaren verkar veta vad det är hon vill gestalta, men att hennes språk inte räcker till för att göra det. Detta gör att man som läsare blir väldigt distanserad till texten och i slutändan bara sitter och känner … ingenting speciellt. Vilket absolut inte kan vara meningen med en så personlig och stark historia som det i grund och botten faktiskt är.