Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9113016121 |
Sidor | 269 |
I en nära framtid sänds alla umbärliga människor till reservbanksenheten. Umbärlig är man om man är en barnlös kvinna över femtio eller man över sextio, och inte har ett yrke som bidrar till den ekonomiska tillväxten eller på annat sätt har en betydande roll som förebild.
Dorrit Weger, bokens huvudperson och berättare, är författare, ensamstående och barnlös. Strax efter sin femtioårsdag hämtas hon av en bil med tonade rutor och förs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material. Där kommer hon, tillsammans med andra umbärliga, att leva ett liv i lyx, utan att nånsin mer behöva bekymra sig om pengar, arbete eller bostad. Alla tänkbara behov kommer att tillfredställas.
På enheten hamnar människor som tidigare levt i samhällets marginaler i ett starkt socialt sammanhang. Men de förväntas också att delta i olika experiment. Att tillhandahålla sin kropp till forskning. Att donera organ till behövande ute i samhället. Och när man utnyttjats så mycket som möjligt läggs man in för slutdonation. Och efter en sådan kommer man aldrig tillbaka.
Ninni Holmqvists roman ställer stora frågor om människovärde och vilka som har rätt att leva och till vilket pris. Hon är också starkt samhällskritisk. Bakom idén med enheterna ligger ett ekonomiskt nyttotänkande där människoliv i princip inte har något värde i sig. Människans enda syfte är att producera fler människor, fler arbetare och konsumenter. Man ska vara lönsam för samhället. Först då är man behövd. Och uppfyller du inte det kravet duger du i alla fall som en biologisk reservbank.
Påfallande många av de umbärliga på enheten är verksamma inom olika konstnärliga yrken. "Folk som läser böcker tenderar att bli umbärliga. I hög grad", konstaterar en av de boende på enheten. Och har man en gång blivit stämplad som umbärlig så är det omöjligt att bli behövd igen. Oavsett vad som händer.
Ninni Holmqvist skriver lätt och flytande om ett ämne som väcker starka känslor. Jag blir arg när jag läser, jag blir störd, jag blir provocerad. Men jag blir också orolig. "Enhet" må vara ett fiktivt verk, men mycket av tankegångarna kan jag känna igen från vårt eget nutida samhälle. Människor bör vara lönsamma, på så många sätt som möjligt. Trots detta väljer många människor att leva på låga och oregelbundna inkomster för att kunna producera kultur som i sin tur inte är särskilt ekonomiskt lönsam. Förkastligt anser vissa. Men vi har fortfarande rätten att välja. I "Enhet" har den rätten eliminerats. Visserligen med samhällsnyttan som främsta motiv, men det är fortfarande en inskränkning av människors liv. Kan ett sådant samhälle då fortfarande kallas humant?
Publicerad: 2006-12-02 00:00 / Uppdaterad: 2006-12-02 00:00
2 kommentarer
Allstå, på recensionen låter det som boken är ett praktpekoral av gamla slitna SF-klyschor…
#
En hyfsad bok. Inte värd allt beröm den fått,den är alldeles för klyschig för det.
#
Kommentera eller pinga (trackback).