Det är en utmaning att försöka beskriva vad som är bra med det här seriealbumet. Lewis Trondheims fluga till huvudperson består av en svart boll med streck som armar och ben, två vita ögonglober och en tandrad i form av ett klassiskt seriefigursöverbett. Och två vingar och ett par stora skor. Det verkar rätt trist vid en första bläddring: hela tiden nio lika stora rutor på varje sida, inte en enda replik och en teckningsstil som mest påminner om en ordinär lågbudgetanimation för barnprogram. Inga ljud, och en gestaltning på den nivån att det sprutar eld ur munnen på den som ätit peppar och att den som skrattar håller händerna för magen.

Och handlingen: flugan kläcks ur ett ägg i köksavfallet, tar sig upp och börjar flyga runt i hemmet. Han upptäcker saker. Socker är gott, äpplen kan innehålla stora maskar. Katter är farliga. Små äventyr i vardagsmiljön, så att säga. Rätt trist, ja.

Men. Alltså, detta är enkelhetens charm i sin excellens. Efter knappt en sida är man insugen i den sköna ljudlösa världen och det som först verkade dumt och simpelt visar sig vara tekniskt, medvetet och ordentligt begåvat. Den vänskap som utvecklas mellan flugan och ekoxen (eller vad det är) är hur fin som helst, det är skitskoj när de tävlar om att äta så stora äppelbitar som möjligt, och dramatiken i kampen mot den stora elaka spindeln (förstås med onda ögon och spetsiga tänder) är obetalbar. "Nej Flugan, gå inte dit, det är farligt!" finner jag mig bedjande när han ska hämta sin förlorade sko.

Lewis Trondheim är inte särskilt etablerad i Sverige, men ett ansenligt namn i hemlandet Frankrike. Förutom en stor produktion är han en av de serieskapare som 1990 grundade förlaget L'Association – som bland annat stått för utgivningen av Marjane Satrapis första album. Trondheim ges nu ut i Sverige av det nystartade förlaget Komika. Flugan tillsammans med ytterligare några album har redan givits ut och fler är på väg. Utan tvekan har vi med en talang att göra med här. Enda invändningen att komma med mot Flugan är att handlingen mot slutet spårar ur på ett lite tveksamt sätt och antar ett slags svårköpta proportioner. Det rimmar illa mot den de små medelns teknik som dittills så framgångsrikt brukats. I övrigt har jag bara att bocka och hälsa Trondheims serier välkomna till Sverige.