När jag först försöker föreställa mig hur Knut Hamsun såg ut är det spontant Max von Sydows ansikte som framträder. Så som han såg ut i filmen Hamsun, där han innehade rollen som den åldrade författaren vid den tid då denne åtalades för att ha stått på tyskarnas sida under ockupationen. Och framför mig ser jag även den plågade Per Oscarsson i filmen Svält från 1966, baserad på romanen med samma titel, vilken i efterhand skulle betraktas som Hamsuns genombrottsroman. Ämnet var taget ur hans eget liv, främst från vintern och våren 1886 då han svultit i Oslo (Kristiania). Detta för att jag inte sett så många fotografier av honom tidigare.

Jag får erkänna att jag inte läst några av Hamsuns böcker och ändå (eller kanske just därför) har jag valt att läsa Sigrid Combüchens biografi Livsklättraren. Det är en mycket innehållsrik, mättad och personligt skriven biografi, fullmatad med namn (men ett namnregister saknas!) årtal, detaljerade händelser i barndom, ungdom, medelålder, ålderdom; späckad med detaljer om vistelserna i bland annat Amerika, Paris (lite roligt att läsa om hur det gick när Hamsun och August Strindberg skulle försöka umgås där), Köpenhamn, Kristiania och Konstantinopel. Den omfattar hela hans liv men ändå med en betoning på hans liv före berömmelsen. Hamsuns egna verk och brev har varit Combüchens mest väsentliga källa. Men naturligvis också mängder av andra biografier. Hon kommenterar Hamsuns verk och plockar fram författarskapets olika teman och motiv. Och i hennes försök att förstå Hamsun upptäcker jag att hon säkert kan hämta vissa gemensamma upplevelser ur detta: de debuterade båda som romanförfattare redan vid arton års ålder. Knud Pedersen (som han hette då) debuterade 1877 med Den Gaadefulde, som 2004 för första gången utkom i en ny upplaga, och Sigrid Combüchen debuterade 1960 med Ett rumsrent sällskap. Detta faktum känns betydelsefullt eftersom man i biografin hittar hennes funderingar kring tidig författardebut.

Livsklättraren är inte en helt traditionell biografi, det vill säga, den innehåller inte ett enda fotografi, inte en enda bild, förutom omslagsbilden. Foton och bilder antas man kunna hitta i tidigare biografier (eller på nätet), för flera fotografier beskrivs mycket ingående. Biografin är heller inte helt kronologiskt skriven. Combüchen hoppar ofta fram och tillbaka i tiden. Det gör berättelsen levande, men ibland kan det kännas lite onödigt förvirrande och det försvårar läsandet. Hon skriver ganska korthugget och kärvt och det kan man ju enligt schablonen tycka passar berättelsen om den viljestarke, målinriktade, ganska stränge och hänsynslöse (mot till exempel hustru och döttrar) både skrivande och kroppsarbetande mannen.

Hamsun var gift två gånger. Han drogs till kvinnor som redan var upptagna, och de drogs till honom. Hans första fru, Bergljot Göpfert, var gift när de träffades. Hans andra, Marie Andersen, som var nästan hälften så gammal som han, bröt upp från ett flerårigt förhållande. Hon övergav sitt skådespelaryrke för att gifta sig med Hamsun, underkasta sig hans vilja och flytta långt, långt norrut till hans barndomstrakter och bli bondmora och på så sätt bli den kvinna som var hans ideal. Combüchen fördjupar sig mycket i Hamsuns relationer till sina fruar. Komplicerade förhållanden, minst sagt.

En stor del av biografin handlar alltså om författaren innan han blev etablerad och gripande är episoden om hur han i Köpenhamn i oktober 1888 går med sitt manuskript Svält till Edvard Brandes, redaktör för tidningen Politiken, för att få det publicerat. Brandes såg att manuskriptet var för stort för de få tidningssidorna och tänkte först vifta bort trashanken. Senare berättade han för sin vän författaren Axel Lundegård vad som hände:

‘En mer förkommen människa har jag sällan sett. Inte bara att hans kläder var trasiga. Men det ansiktet! Som ni vet är jag inte sentimental. Men den mannens ansikte grep mig.’ En ny blick på manuskriptet övertygade honom att det verkligen var omöjligt att klämma in i tidningen och han försökte säga det. ‘Men i detsamma såg jag uttrycket i ögonen bakom lornjetten [...] och jag kunde inte bringa något avslag över mina läppar.’ Så han tog emot pappren och gav författaren några kronor på vägen. När han kom hem samma kväll läste han detta stycke, som till sitt innehåll hör hemma i senare delen av Svält och förklarade för Lundegård: ‘Det var inte bara talangfullt. Det var mer. Det var något av en Dostojevskij [...]‘

Combüchen skönmålar på intet sätt Hamsun och hans liv, tvärtom drar hon fram alla hans dåliga sidor: hur slösaktig han kunde vara, hur han under en period var spelberoende, hur han omåttligt söp bort pengar på krogen, hans stora svartsjuka, hur egocentrisk, hänsynslös och dominerande han var. Och hans obegripliga sympatier med Tyskland och nazismen under kriget. Hon frågar sig liksom så många före henne hur han kunde ställa sig på tyskarnas och nazisternas sida. Detta handlande som är så gåtfullt eftersom det inte passar ihop med det han skrivit. Combüchen hittar några tänkbara svar, i sin helhet förblir dock det hela olöst. Men trots sin kritiska inställning till Hamsun som person hyser hon naturligtvis en mycket stor beundran för hans författarskap: ”Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare.”, skriver hon.

Det man förstår av att läsa denna biografi är att Hamsun verkligen kämpade sig fram till att bli den stora författare han blev. En av hans bekanta i Amerika berättade att hans skrivande påminde om skalövningar: ”han var outtröttlig på att skriva om, göra upprepningar, omtagningar.” Och förutom den talang han hade, verkar det som att hans stora företagsamhet, hans oräddhet och hans charm hjälpte honom. Människor stöttade honom på olika sätt, lånade honom pengar och lät honom bo hos dem. Med stark vilja och mycket målinriktad rodde han ”Hamsunprojektet” iland. I slutet av hans liv kom det stora bakslaget med åtal för landsförräderi och han dömdes att betala ett så stort skadestånd att han återigen blev fattig. Men även under dessa förhållanden hade han kraft att nära nittio år gammal skriva På igenvuxna stigar (Paa gjengrodde Stier, 1949), en av sina bästa böcker.