Johannes Heldéns andra diktsamling fortsätter på ett sätt på den förra, men den är ännu mera renodlad. Det är en slags språkmaskin en ordalstrare, som långt bakom har en struktur av berättelse, som är svår att upptäcka men den känns ändå. I förra diktsamlingen så fanns det en del som var tydligt berättande det var den jag gillade mest, här finns det inte någon sån del det har gallrats bort, renodlats. Vackra meningar, glest mellan raderna befriat från bilder och metaforer. Det är drivet så långt som man kan gå som att söka ordens kärna, låta dem vara bara ord och inte något sentimentalt "poetiskt". Den här poesin är som en ordmaskin för mig det pytsas ut svart på de vita bladen och det är som ordmusik, det är mera rapp än jazzsolon och det är mera afrikanskt trummsvett än visor.

Jag tänker på teaterövningen som vi brukar göra på teatern, som kan visa hur fast vi är i struktur, då man skall försöka rabbla ord snabbt rakt ut som inte hör samman med varandra. Hur svårt det är att inte ha något sammanhang man får fram typ 5 ord sedan slinter man och berättar något eller säger två frukter efter varandra.

Den här poesin är expert på att stapla upp ord som liksom inte hör samman, synbart utan de är ord med egna värden i att vara ord. Så upplever jag, En maskin av ljus och det är inte alls illa. Jag blir bara nyfiken på vad det där berättande som finns bakom som jag känner eller kanske bara inbillar mig är. Jag vill se maskinen av ljus.

Formgivningen som är gjord av poeten själv, sättet som titeln är insprängd i en engelsk text är fullkomligt suveränt liksom bilden av Carl Hammoud, böckerna som det flyger ut blad ur slumpmässigt, jag kan tycka den bilden säger hur de här dikterna kommer till som en slumpgenerator med bakomliggande mänsklig intelligens om man skrapar på den lite.

Det är okonventionellt och intressant. Sparsmakat, skulle det finnas jämförpris för poesi skulle priset per ord (eller skulle man ha jämförpriset i kilo?) vara väldigt högt på denna diktsamling, men kanske att den är värd det.