Jag tänkte först skriva "I skuggan av döden" som rubrik, men i denna roman av Philippe Claudel är ju döden inte bara en hotfull skugga, utan fysiskt närvarande. Vi befinner oss i en liten ort i Frankrike under första världskriget, i närheten ligger fronten dit allt fler av de unga männen skickas. Har de tur så överlever de, många gånger skadade, men döden tar många.

En av huvudpersonerna i boken är åklagare Pierre Ange Destinat. Blek, sluten, dömer brottslingar (eller de som ibland med tvivelaktiga bevis anses vara brottslingar) till döden utan att röja några känslor.

Berättaren är en polisman; vi får följa honom until the bitter end – ända till det bittra slutet. Kanske blir slutet ändå logiskt med tanke på den livsfilosofi som han har. Hans liv förmörkas av mordet på den lilla flickan Belle, även kallad Belle de jour, värdshusvärdens dotter. Hon hittas mördad i ån som flyter genom orten. För den höge polisman som inspekterar den döda kroppen (han har även beställt lättkokta ägg! en absurditet i sammanhanget) är hon inte längre Belle, utan "dödsoffret".

Det finns ett vittne, berättarens gamla klasskamrat Josephine. Hon har sett åklagaren tillsammans med Belle samma kväll som mordet begicks. Polisen tror på henne, men inte hans högre chefer. Eller så vågar de inte gå på djupet med misstankarna tack vare åklagarens höga ställning i samhället. Joséphine har allt emot sig: alkoholiserad, ständigt försedd med en fickplunta, försörjer sig med att sälja flådda djurhudar. Det är en skildring av ett klassamhälle (hittar inget bättre ord) där de höga herrarna tycks hålla varandra om ryggen.

Vi får även följa en ung kvinna, Lysia Verhareine, som får plats som lärarinna. Ljuv och omtyckt av alla, åtminstone i början en ljusets ängel. Med tiden blir hon delvis en annan. Hennes soldat dör vid fronten och hon får upplysningen i ett brev avsänt av en kapten vid samma regemente som "fästmannen" (om han nu var det; Claudel lämnar alla möjligheter öppna, kanske t o m att mannen kanske bara skrattar åt flickan som älskar honom). Lysia hittas hängd i takkronan i sin paviljong i åklagarens park. Hon tycks ha varit den enda människa som någonsin roat honom. Hon kallade honom sorgsenhet.

Husen förefaller att ha stor betydelse i romanen. Åklagarens slott: tyst, ödsligt, utan liv. Där finns en tavla på åklagarens hustru, död i unga år. Joséphines ruckel dit ingen vågar gå, men som är ett litet sött dockhus; väggarna fulla av lackade ramar med bilder på helgon och änglar. Paviljongen där Lysia bodde: full av ungdom och blombuketter. Naturligtvis polismannens eget hus, plats för en tragedi. Hustrun, Clémence, skulle föda, men komplikationer uppstod och ingen hörde hennes skrik.

Polisen tycker inte att han har levt, endast överlevt. Han för hela livet en dialog med de döda. Trots allt har han en viss sympati med åklagaren. Han menar att en änkling förstår en annan änkling.

Med en sådan mångfald av mord och självmord skulle romanen kunnat vara mörk och oförsonlig, men det höga betyget motiveras av Philippe Claudels estetiskt vackra, melankoliska språk. Ändå ett enkelt språk, men med undertoner och djup och ren lyrik.

Polismannen bär även på en hemlig skuld och han uppger att han skriver ned sin berättelse i första hand för hustruns skull. Det är till henne han riktar sig. Men att kalla deras barn, babyn, för "mördare" känns motbjudande, även om polisens upplevelser har gjort honom sådan. Han blev känslomässigt sargad när han upptäckte sin livlösa hustru. Han tyckte att han föll och faller fortfarande … genom hela sitt återstående liv.

Grå själar: ja, det är Joséphines uttryck på människorna. Det finns – enligt henne – inga vita och svarta själar, endast grå. Men Claudel har ett undantag och det är Belle, en liten jungfru Maria. Inte ens Lysia, den ljuva unga kvinnan, kan få bli vit eftersom polisen hittar hennes dagbok och däri står att hon velat hugga av soldaternas huvuden när hennes brev inte besvaras. Han förstår också att hon är en annan när han ser fotografiet på henne: kärlekslysten och erfaren.

Men det estetiska språket gör att ljuspunkter finns. Allt är inte bottenlöst mörkt. Clémence är en kvinna som inte åldras( eftersom hon är död), tiden har stulit hennes ansikte, men han ser henne i glansen av vinet: en slags belöning. När borgmästaren frågar åklagaren om Lysia kan få bo i paviljongen, så är det sensationellt för denne, nämligen att någon har bett honom om något annat än att fria och fälla.

Man kan inte komma ifrån att det är en samhällsskildring – som jag förut nämnt. Åklagaren går "fri", men både han och polismannen vet vem som är den skyldige till Belles död. I stället står en "breton" anklagad för mordet, en desertör. Armén vill statuera ett exempel. Det är en förfärlig skildring av tortyr när gendarmerna får ynglingen att erkänna alltmedan de diskuterar harjakt, bokbinderi och astronomi sinsemellan.

Man måste dock nämna att det estetiska språket ibland blir grovt humoristiskt. Det är svårt att inte dra på munnen, som när Joséphine berättar om hur det var i cellen (där man placerat henne p g a det "löjliga" vittnesmålet): "Hårt bröd och ärtsoppa, serverat av en nunna, lika vänlig som ett apskaft". Eller: "Om det finns ett helvete, så är det ju bra om det kommer till användning". En präst beskrivs av polisen: "Han tittade leende på mig, alltjämt med den där prästblicken den som går rakt in i oss och drar i vår själ som man drar en kokt snigel ur sitt skal med en tvåtandad gaffel".

Men främst det estetiskt vackra språket: en sådan skattkista! Belle, en liten jungfru Maria. Hon blir kallad "dödsoffret", som om döden förutom att avlägsna livet också förintar vackra blomnamn.