Inte vet jag om Alfred Nobel skrev ner sitt testamente på ett kaffekvitto eller inte – det är i alla fall det intryck instruktionen ger. Så luddigt är det att det gett generationer av Nobelkommittéer nästintill fritt tolkningsutrymme. Med varierande resultat. Nobelpriset är inte bara världens största litteraturpris – det är förmodligen också ett av väldens mest utskällda. Som i en de boklärdas Melodifestival älskar vi att förarga oss över att fel bok vann.

I Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag ger Kjell Espmark, själv akademiledamot sedan 1981, en liten inblick i hur det blivit så. Espmark urskiljer perioder där olika ideal styrt utdelningen av priset. Den konservativa begynnelsen, försöken att förhålla sig neutral i politiska krislägen, 1920-talets humanistiska omtolkning, 30-talets populism och 40-talets ”banbrytare”. Sedan 70-talet har man velat vidga vyerna och lyfta fram både mer okända författare och anlägga ett mer globalt perspektiv. För visst får priset en begränsad betydelse om det går till någon som redan är rik och berömd, eller redan i det absoluta slutet av sitt skrivande. Eller ja, därom tvista de lärde.

Att Espmark själv är en del av det han beskriver har förstås både positiva och negativa sidor. Som akademiledamot har han tillgång till diskussioner och dokument som är hemlighetsstämplade för allmänheten. Samtidigt är hur Akademien arbetat kring priset så självklart för honom att det ibland blir svårt att hänga med i svängarna. Lojaliteten med Akademien försätter honom dessutom lite väl mycket i försvarsställning.

Men förmodligen har han rätt i att Akademien fått mer skit än de förtjänar för sina utnämningar. Ett pris om året kan omöjligt täcka in all bra litteratur och även om pristagarlistan är långt ifrån klockren har man också fått med en hel del giganter. Hur meningarna har skiftat kring dessa rättmätiga giganter framgår i förbifarten när kritiken sätts in i ett historiskt perspektiv, och visst får man hålla med om att dessa självmordbenägna författare inte heller gör det särskilt lätt för en stackars byråkratisk institution att hinna med.

Särskilt intressanta är de sista resonerande kapitlen om kritik mot Akademiens urval, både om viljan att skilja litteraturen från politiska ställningstaganden och om faktiska missar och fullträffar i de pristagarval som gjorts. Dessförinnan blir det lite tungrott med den massiva citatlasten av högtravande litteraturkritik. Avsnittet kring de första åren har emellertid oanade komiska kvaliteter. Även om man får försöka hålla i minnet att litteraturhistorien är så mycket klarare med – för närvarande gångbart – facit i hand så gör den här periodens resonemang verkligen ett gräsligt och pinsamt intryck.

Svenska Akademien i 1900-talets början valde att tolka Nobels ord om ett pris till ”ideal” litteratur ytterst snävt och helt i linje med sina egna estetiskt och politiskt konservativa värderingar. Därmed avfärdade de alla författare som på något sätt ifrågasatte både Konsten som det höga och sköna och rådande samhällsskick. På så sätt lyckas man dissa såväl Tolstoj, ”som i ofantligt många av sina arbeten negerar ej blott kyrka, utan stat, ja till och med äganderätt, vilken han dock på inkonsekvent sätt själv åtnjuter, samt bestrider folks så väl som individers rätt till självförsvar och nödvärn”, som den ”andelösa, ofta grovt cyniska” Zola och Georg Brandes, för hans ”negativt skeptiska, fullkomligt ateistiska och i etisk-sexuella frågor mycket äventyrliga och lösliga uppfattning”. Ibsen gick samma väg och Strindberg kom inte ens på fråga.

Sådant är ju på sätt och vis ganska tröstande. Tycker ingen om dig nu så gillar de dig kanske om hundra år. När allting kommer kring.