När John Galsworthy fick Nobelpriset 1932 var det framför allt för romanserien Forsytesagan, och redan då räknades han till de mer populistiska pristagarna. Men det var med tevefilmatiseringen 1967 som serien kom att sälja i hundratusentals exemplar bara i Sverige. I Expressen fördes samma år en livlig debatt – man får en glimt av den i Göran Everdahls teveseriehistorik Tvål! – kring de kvinnliga karaktärernas lömskhet och brist på sedlighet.

Själv fick jag upp ögonen för släktsagan i och med nyfilmatiseringen häromåret, men den förtjusande lilla 1960-talsutgåva jag lyckats lägga vantarna på, inhandlad av morfar i förra vevan och förmodligen inte otillgänglig på diverse antikvariat, har originalseriens skådespelare på omslagen. På första delen, Förmöget folk, följaktligen Eric Porter som Soames Forsyte i en tankfull pose med paraplyet i högsta hugg.

På engelska heter denna första del The man of property. Och det är väl just juristen Soames och hans äganderätt som står i berättelsens centrum. Till sina ansenliga egendomar lägger han den vackra Irene, men finner till sin förtvivlan att pengar inte kan köpa allt. Trots ringen på fingret, trots det juridiska kontraktet, förblir Irene oåtkomlig.

Soames hör inte till litteraturens mer sympatiska karaktärer. Faktiskt tycks hela syftet med bokserien från en början ha varit att måla upp en inskränkt materialistisk borgarklass i sitt esse under den viktorianska tiden och hur de med skräckblandad förtjusning ser de gamla idealen hotade av modernitet, klasskamp och krig. Men så har han liksom motvilligt blivit förtjust i sina karaktärer, Galsworthy.

Och det är lätt gjort. Medlemmarna av Forsytesläkten framstår i all sin osympatiskhet och inskränkthet som så djupt mänskliga att man snart om inte sympatiserar så åtminstone får en genuin förståelse för de värden och uppfattningar som får dem att agera som de gör. Galsworthy är helt enkelt en mästerporträttör. Med gott om textutrymme kan han lugnt svarva ut ett finstämt porträtt av tidens samhälle och de människor som befolkar det. Hans underfundiga karghet balanserar väl släktsagans ofta melodramatiska vändningar med charmerande rader som ”För när allt kommer omkring finns det väl ingenting mer lugnande än en porslinspjäs som man inte riktigt kan datera.” Har man det minsta intresse av tids- och karaktärsteckning och inte redan är bekant med Galsworthy bör man genast göra sig en tripp till valfritt bibliotek eller antikvariat.