Den största tillgången i en brevsamling – och det faktum som förmodligen får de flesta brevskrivare att önska att någon barmhärtig själ ska ha bränt upp vartenda obetänksamt ord av deras hand – är förstås omedelbarheten och spontaniteten. Visst censurerar vi oss själv även när vi är som mest personliga. Men vi har inte facit i hand. Och det är mycket underhållande att se exempelvis hur Charlotte Brontë byter skepnad i brev till olika adressater, eller hur hon ändrar uppfattning om den man som till slut blev hennes make.

Den som vet det minsta om familjen Brontës vedermödor vet att systrarnas romaner inte på något sätt slår verkligheten vad gäller ond bråd död. När Charlotte vid trettioåtta års ålder dog i samband med en graviditet hade hon med råge överlevt alla sina fem syskon. Den tuberkulosdrabbade internatskolan som så väl känns igen i Jane Eyre tog livet av två av dem. Den enda brodern mer eller mindre söp ihjäl sig – ett problem som brutalt skildrats i Annes Främlingen på Wildfell Hall.

Visst kan systrarna Brontë anklagas för att – som många av sina författarsystrar – ha levt ett skyddat och ytterst stillsamt liv. Som många kvinnor i sin samhällsklass styrdes de av starka familjeband och strikta sociala krav. De slapp inte nödvändigheten att försörja sig själva men hade samtidigt mycket begränsade valmöjligheter bland passande syselsättning. Guvernanter eller lärarinnor var en av få framkomliga försörjningsvägar (kanske inte helt obekant även för sentida humanister) och Charlottes argsinta klagomål över sina elever hör till brevsamlingens mest skoningslösa och roande. I dagboken från lärarinnetiden på Roe Head refererar hon till sina elever som ”kräken” och när hon för några ögonblick lyckas försjunka i den inspirerande utsikten från klassrumsfönstret avbryts hon abrupt: ”Men just då kom en träskalle fram med en uppgift. Jag trodde jag skulle kräkas.”

Tanken kom över mig skall jag tillbringa hela den bästa delen av mitt liv i denna eländiga träldom, trycka ner mitt raseri över dessa tjockskalliga idioters lättja likgiltighet och övernaturliga och fullständigt åsnelika dumhet, och tvinga mig att verka vänlig, tålig och outtröttlig? måste jag dag efter dag sitta fastkedjad vid denna stol instängd mellan dessa fyra nakna väggar, medan en underbar sommarsol strålar på himlen och året står i sin rikaste blomning och förkunnar vid slutet av varje sommardag att den tid jag förlorar aldrig återkommer?

Den lågmälda Juliet Barker lotsar med säker hand läsaren genom systrarnas små och stora missöden. Hennes inflikanden mellan breven berättar om praktiska omständigheter eller pekar på underliggande tendenser och hon lyckas så gott som alltid att få sin naturligtvis styrande roll att framstå som ödmjukt neutral och sympatisk. Översättare tenderar man att lägga märke till främst när de dabbar sig, men eftersom jag redan vet att Gun-Britt Sundström är en förtjusande författare får jag även nöjet att – återigen – konstatera att hon också är en skicklig och mycket trivsam översättare.

Charlotte Brontë är den som starkt dominerar brevsamlingen och som man kommer närmast. Hon skriver till sina väninnor, till syskonen och pappan, till sina förläggare och nya litterära bekantskaper. I det senare fallet kan hon till hälften gömma sig bakom och dra nytta av pseudonymen Currer Bell. Därtill kommer brev från, ibland även till, hela familjen, samt en del utklipp ur dagböcker, notiser och recensioner. De sistnämnda är långtifrån alltid positivt inställda.

Litteraturhistorien är förstås fylld av missförstådda författare och det är alltid nyttigt – och i bästa fall även underhållande – inte minst för oss som själva är snabba med allsköns omdömen – att notera hur inskränkt, godtycklig och föränderlig litteraturkritik kan (och kanske måste?) vara.