Sedan 2004 har hon med sin uppdiktade historia lyckats trollbinda en hel läsarkrets men tyvärr talar allt för att det är en uppdiktad historia. Granskar man kritiskt bilderna kan man se att alla bilder där hon poserar med sin motorcykel är tagna utanför den förbjudna zonen ”The Zone of Alienation”. Bilderna inifrån zonen är tagna på en av de guidade turerna som regelbundet ordnas till området.

År 2008 var jag själv på en guidad tur i den förbjudna zonen. Turen följder precis de platser som Elena fotograferat i boken. Vår guide Yuri Tatarchuk berättade själv att Elena varit med i en av hans guidegrupper och poserat framför platserna i dels en svart skinnjacka och dels i en motorcykeljacka. Något som ytterliggare stärker oäktheten i Elenas historia är att den geigermätare som Elena visar upp på fotografierna är identisk med den man får låna av guiden under turistturen.

Elena har på sin välbesökta hemsida själv gjort vissa antydningar att hennes historia inte så mycket handlar om fakta som om poesi. På engelska wikipedia slår man klart och tydligt fast att det handlar om en uppdiktad historia. Det gör man också i en artikel i New York Times.

Det faktum att hon skulle ha kunnat köra igenom alla militärspärrar med en motorcykel, genom att visa upp ett tillstånd från sin far, förefaller ju helt orimligt. Den förbjudna zonen är ytterst hårdbevakad av Ukrainsk säkerhetstjänst och militär.

Att Elenas historia inte ”avslöjats” förrän på senare år är ytterst pinsamt, speciellt med tanke på de stora bokupplagor som tryckts. Detta vittnar om vilken dåligt kunskap vi har om länder som Ukraina och om hur lätt det är för en ”uppdiktad historia” att lämna pressarna utan någon djupare kritisk granskning.

Fy skäms!

Chivers, C.J. (2005-06-15). ”Prypiat Journal; New Sight in Chernobyl’s Dead Zone: Tourists”. The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9902EEDD163BF936A25755C0A9639C8B63&sec=travel.

Jag har inte läst ut boken än. Men så långt jag kommit är den fruktansvärt gripande i all sin hemskhet.