Recension

: Hur man närmar sig ett träd
Hur man närmar sig ett träd Eva Dahlgren
2005
Pirat
8/10

Tvivel, tvivel är min arvedel…

Utgiven 2005
ISBN 9164201902
Sidor 222

Om författaren

Eva Dahlgren är musiker och sångerska och har gett ut en lång rad mycket kända skivor, som t.ex. ”Lai Lai” (1999), ”En blekt blondins hjärta” (1991) och ”Fria världen 1.989″ (1989). Dahlgren skriver även barnböcker.

Sök efter boken

Eva kan inte sova. Hon går långa promenader, hon rengör sin ugn, hon lagar mat, hon går till sin studio, hon lutar pannan mot skrivbordet, lägger sig sedan på studiosoffan och drömmer. Hon tänker att hon borde avskeda sig själv.

Den här boken rymmer många olika sinnestämningar och skiftar karaktär fort. Den gör emellanåt lite ont att läsa. Det är som ville man stiga in där i berättelsen och tala om för huvudpersonen att hon visst kan. Det kommer bli bra ska du se, lyssna inte till den svarta fågeln på axeln! Gör inte det Eva.

Tvivel, rädslan för det misslyckade, självförakt och prestationsångest, hur kommer man förbi det? Hur orkar man över huvud taget försöka skapa någonting? Dahlgren kallar Hur man närmar sig ett träd för en färdbok, en bok om hur man ska gå till väga när man inte vet hur man ska gå till väga. Det är en bok om skapande, men mest av allt om tiden i ickeskapandet.

Eva åker till London för att komma igång med arbetet med den nya skivan. Det behövs många och långa bad för att Eva ska kunna göra musik. Hon köper en plupp till den hyrda lägenhetens badkar och kokar vatten på spisen för att få tillräckligt hög temperatur. I badet så:

Här flyter jag varm och vaken. Och jag vet, bara för att jag tänker att jag tänker att jag vill ligga här och flyta länge och låta huden bli skrynklig så kommer det. En låt. En tanke. Känslan av något som jag inte riktigt förstår ännu. Gnolar. Ja. Äntligen någonting som låter fint.

Men, nej. När Eva bara lite senare lyssnar av bandspelaren som hon gnolat in det fina i låter det patetiskt. Hon hatar det. Raderar. Det blir inte en enda Londonlåt. Hon skriver kanske i ren desperation, precis som till exempel den skrivkrampande Göran Tunström i sin Under tiden – en slags dagbok istället, vilken hon fortsätter i över ett år. Den tackar vi för. Det är med stort mod och öppenhet hon delar med sig av sina tankar och det i en helt egen stil. Man känner smaken av tvivel. Att ha tvivel är som att ha en skål full med färska blåbär framför sig utan att få äta. Det är en smak som inte är någon smak. Språket som Dahlgren använder är enkelt och precist. Ofta är det cyniskt på ett härligt självdistanserat vis, man skrattar mycket. Och man blir rörd och man blir upprörd. Tråkigt har man aldrig.

För den musikintresserade är det en intressant bok i den bemärkelsen att man får ta del i hela skapandeprocessen av hur en skiva blir till. För icke musikintresserade är det också bra läsning, för allt skapande följer likartade mönster, och detta är en berättelse som de flesta människor nog kan känna igen sig i. Även om de inte spelar tennis, kokar blåmusslor, reser runt halva jorden eller är stora artister. Det är en bok för tvivlande människor, det är en bok som inger mod och hopp.

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2006-09-22 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-30 14:33

Kategori: Recension | Recension: #2190

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?