Recension

: Julius Caesar
Julius Caesar William Shakespeare
2004
Ordfront
7/10

Demokratin och döden

Utgiven 2004
ISBN 9170370494
Sidor 95
Översättare Thomas Warburton

Om författaren

William Shakespeare föddes 1564 i Stratford-upon-Avon och arbetade som skådespelare och dramatiker i London. Han dog 1616. Många av hans dramer hör till världens mest spelade och filmatiserade. Dessutom är han känd för sina sonetter.

Shakespearesällskapet – Det litterära sällskapet tillägnat dramatikern. Information, artiklar och knepiga quiz.

Sök efter boken

I Den gudomliga komedin placerar Dante tre personer längst ner i helvetet: Judas, som förrådde Jesus, och Brutus och Cassius, som förrådde Julius Caesar. Nu är det ju inte säkert att han menade något med just den där fördelningen – 2-1 till Caesar – men i vilket fall som helst talar det sitt tydliga språk. Mordet på Julius Caesar hör till historiens mest fördömda.

Och ändå: varför? Försökte inte Brutus och Cassius försvara republiken gentemot en diktator (en term som ju för övrigt härstammar från den här tiden)? Skulle inte historien, med sin rad av ökänt depraverade kejsare, ge dem rätt? Och finns det någon kamp som inte också har åtminstone en skugga av äregirighet över sig?

Över den trånga världen står han gränsle,
minsann, som en koloss, och vi får gå
som dvärgar under hans förvuxna ben
och söka oss en ohågkommen grav.

Men poängen med Shakespeare är ju att det inte alltid är så lätt att veta vem som har rätt och fel. Det är vad som gör honom så seglivad. Hans bäst före-datum går aldrig ut därför att det alltid går att vrida berättelserna ett varv till. En ny läsart och vips – en ny sensmoral som passar just din publik.

Det metaroliga i publiksammanhang just vad gäller Julius Caesar är väl att om några i pjäsen framstår som ryggradslösa kräk så är det just publiken. Det vill säga, explicit, publiken i pjäsen. För det mest kända avsnittet i Julius Caesar, det som förmodligen tagit upp i varenda retorikbok sedan Shakespeares dagar, är ju den retoriska striden vid Caesars lik, där Brutus först lyckas vinna över folkmassan på sin sida och hyllas som befriare. Fem minuter senare, mer rörda av Marcus Antonius talarstil, kräver pöbeln död åt förrädarna.

En mäktig republik förfaller i diktatur. Jag får alltid Star Wars-vibbar av den romerska historien, fast det kronologiskt sett förstås snarare är tvärtom. Men fast vi har ett särskilt förhållande till de gamla romarna – de verkar ju så moderna, deras folkliga nöjen var lika våra, de färgade håret och klottrade ”knulla” på väggarna, och så vidare – så är ju den antika demokratin inte riktigt vad vi menar med demokrati. Det Cassius och Brutus slåss för är inte direkt allmän och lika rösträtt. Fast det är klart, förhoppningsvis kommer framtiden att säga detsamma om oss.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2006-09-16 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-26 11:01

Kategori: Recension | Recension: #2183

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?