När jag först hörde talas om den här boken lät det som en kul idé. Jag föreställde mig en moderniserad version av den gammaldags Barnens Bibel jag själv fick som liten. När jag sitter med Pekbibel framför mig, känner jag mig mest av allt konfunderad. Vilka vill den här boken kommunicera med?

Boken har styva kartongblad, vilket brukar indikera att den är tänkt för de allra minsta barnen, de som inte nöjer sig med att titta på boken utan gärna vill kunna ta en tugga också utan att boken går sönder. Kanske uppskattar de knallstarka färger, men hur uppfattar de bilderna?

Pekbibeln innehåller:

Jord. Adam och Eva.
Orm. Äpple.
Båt. Torn.
Moses. Gräshoppa.
Stentavlor. David och Goliat.
Lejon. Valfisk.
Ängel. Maria.
Stjärna. Tre vise män.
Bröd och fisk. Får.
Bägare. Jesus.

För den som inte minns vad alla bilder refererar till finns hänvisningar till det aktuella bibelstället. Och det känns som att man behöver lite mer kött på benen för att få ut något av det här. Bilderna är mycket förenklade. Alla människor och djur har samma stirrande blickar. De står stelt uppradade efter varandra.

Oavsett om man är troende eller inte, om man har fördjupat sig i Bibeln eller inte, tror jag att man frågar sig vad man egentligen ska med en pekbibel till? Om det hade varit mer lockande bilder, bilder som berättade en historia i sig själva, kunde pekbibelns syfte ha varit att väcka nyfikenhet att läsa mer, men skulle målgruppen då verkligen vara bebisar? Nu tror jag snarare att man riskerar att fastna i diskussioner om urvalet, varför föll valet just på dessa tjugo bilder? Titeln Pekbibel förpliktigar, en bibel kan enligt ordboken utöver att vara kristendomens heliga skrift, vara en auktoritativ skrift inom ett område.